Så vackertPensionista bävar lite inför Nepalresan och undrar om hon tagit sig snö över huvudet?
Ser ni den blommande rhododendronbusken, så rosa, så röd så stor?!
Om sex veckor är jag där. Tar på mig min lilla dagryggsäck fylld med energigivande russin och nötter, vattenflaska och klädombyte, värktabletter och pannlampa.
På en lång rad ser jag våra sherpor hur de lastar vårt bagage på sina starka ryggar och sen slinker rakt uppåt medan Pensionista et al stönar och stånkar oss uppför berget.
Step by step, steg för steg.
Jag känner redan nu lättnaden när man får sitta ner och ta av ryggan och kängorna, räta på kroppen och dricka en kopp te.
Men inte känna efter- inte förrän det är dags att krypa in i det iskalla lilla tehus
som vi ska övernatta i den natten. Och sen bävar jag för toabesöken på ståtoa mitt i natten med pannlampa för att ha händerna fria.
Vakna ledbruten nästa dag, komma igång, dricka te, få på sig kängorna, vandra iväg - uppåt och uppåt.
Och så klarnar det över himlen, skyarna lyfter och där, där ser man Anapurnas och Mount Everests
snöklädda toppar och då sträcker man på sig och njuter av stillheten, storheten i berget och förstår varför man givit sig iväg på detta lilla äventyr.
Just nu gäller akupunktur för att min arma kropp ska vara riktigt fit inför resan.
Jag småtränar och försöker räkna ut hur många steg 1350 höjdmeter över 10 kilometer är.
Det kommer nog att ta ett par dagar om iinte någon matamatiker i läsekretsen vill vara vänlig att berätta det för mig.
Fortsättning följer....
