Nu är glada julen slut.....
Julegranen bäres ut..
Men granen här bredvid blev det inte kvar mycket av när alla paketen var utdelade av självaste tomtefar!
Pensionista hade varit snäll i år och fick några paket.
Men alls inte lika många som när hon levde i VDlivet.
Då kom det paket från alla möjliga och omöjliga håll. De flesta höll sig innanför mutgränsen.
Eftersomjag alltid varit lite gammeldags och traditionell när det gällt våra högtider samlade jag alla paketen under hemmagranen och när det var dags för julklappsutdelning och det skulle räknas hur många paket var och en fått, så toppade jag ofta ligan. Detta till barnens förtret, vars ögon tindrade
allt mindre ju fler paket jag öppnade.
Likadant var det med julkorten, de var mängder med sådana förr i tiden. Man skrev och man fick. Alla kära släktingar och vänner hade julkortsångest och redan i början på december tog man fram alla jukort från året innan och så skrev man till åtminstone alla man fått julkort av då. Men för ett par år sen sa Pensionista till maken: Nu får det vara nog!
Jag vägrar julkort. Maken blev bekymrad och skrev väl några men sen ebbade det ut även för hans del.
Dock måste jag  tacka alla som ändå ihärdigt fortsatt att skriva julkort till oss.
Kanske gör vi som Fritiof Nilsson Piraten och bättrar oss mot slutet.
Varje år diskuterar maken och jag om vi ska ha gran eller ej. Jag är alltid för och maken mot.
Vi kan väl ha en gran på balkongen, säger maken. Bra idé säger jag och så köper vi två granar. En för balkongen och en för inne. "Granen står så grön och grann i stugan, tralala" sjöng jag som barn och dansade runt granen. Det vill jag göra nu också och därför står granen mitt på golvet.
I år hinner vi bara ha granarna några dagar eftersom vi ska ut på nya äventyr. Och när vi kommer hem är det inte läge att det står en avbarrad trött gran och hänger i vardagsrummet. Kanske skulle det tom ha kunnat flytta in en granbarkborre eller två i granen. Det har man ju hört på TV att granbarkborrar gillar trötta gamla granar. Åtminstona om de tröttnat i skogen.

Nu bär det av till Ungern, till SPA i Heviz. 7 dygn på en plats uppbyggd runt ett termalbad, så där som på Blå Lagunen på Island, ni vet. 4 timmar med tåg från Budapest. Vi åker med våra vänner G och B.
Hoppas nu bara att maken håller sig lugn så att vi kan åka hem i normalläge denna gång. (se pensionista i oktober om ni undrar).

När vi kommer hem blir det direkt att gå på Svansjön med Bounce på Dansens hus. Maken fick förunderligt nog ett återbud med fyra biljetter när han skulle gå ner till Dansens Hus för att köpa biljetter till hösten. Den 11 januri går vi med styvson och styvhustru!!?? och ser detta spektakel.

Det innebär att jag missar Arlo Guthrie på Bryggarsalen. Men jag såg honom visst på Woodstock!

Kära läsare! Jag passar på att önska er ett Gott Nytt 2012.
Då ska jag ordna så att alla era kommentarer kommer in på bloggen. KRAM

Nu är glada julen slut slut slut...



Freddie Wadling



Pensionista har ett märke på handen.

Igår var Pensionista på hemlig konsert i Bryggarsalen. Pensionista fick både stämpel på handryggen och stå med på VIP-listan.

Framåt lunchtid igår fick jag vetskap om att det skulle bli en hemlig "spelning" på Bryggarsalen. Bryggarsalen i vars verksamhet jag är ordförande.
Freddie Wadling skulle genrepa hos oss för en liten utvald VIP-publik. Det var största hysch hysch och man fick varken blogga eller facebooka. Varför då, undrar förstås Pensionista. Jo, vid såna här genrep råder största möjliga tystnad och det är bara speciellt inbjudna som får komma in. Jag vill vara VIP sa jag och jag vill stå på gästlistan sa jag.
Men självklart sa U, som var ansvarig för spelningen och så fick maken komma med också.
Sen ägnade jag eftermiddagen åt att ta reda på vem Freddie var. Jo men han var ju riktigt känd och hade nyligen spelat med Augustifamiljen på På Spåret. Och nån visste till och med att han släppt en skiva i höst som hade temat James Bondlåtar och nu vet jag att den heter "With license to kill".

När maken och jag anlände till entrén sa jag lite kaxigt att jag stod på gästlistan. Ja, det gör alla här svarade en trevlig kille och så letade han upp våra namn och så fick vi en stämpel på handen.
Bryggarrsalen Stockholm stod det och så var det en teckning på Sankt Erik. Så gled vi in och greppade ett glas mousserande, minglade lite med B och sen satte vi oss och Freddie var helt plötsligt bara där.

Den här mannen Freddie var kanonbra. Avspänd och skön på scenen. Småsnackade med sig själv och den speciellt inbjudna publiken och så hade han ju ett skönt sound och skitbra låtar. Han spelade en hel del Bondlåtar och han hade arrangerat dem jättebra. Men bäst tyckte jag hans svenska låtar var. De grep mig rakt in i bröstet.
Hans band spelade helt otroligt bra. Sebastian Öberg, Christian Olsson och Per Ruskträsk Johansson.
Tack ska ni ha!
Ikväll startar turnen med en spelning i Filadelfiakyrkan och sen blir det tretton konserter runtom i landet.

Så släpp vad ni har för händer och rusa iväg till Filadelfiakyrkan ikväll 19.30.
Ni har en timme på er!

Nästa artist på Bryggarsalen som jag inte vill missa är Arlo Guthrie. Han är son till legenden
Woody Guthrie och jag tror jag såg honom på Woodstock! Välkomna 11 februari.

Pensionista är kär i .....

 

Det här är Yakki. Pensionistas stora kärlek.
Yakki är här fem månader och redan diva.



Pensionista avslöjar sin stora kärlek!

En stor kärlek kan mycket väl var en liten hund. En japanska med namn Yakki.

Efter ett sorgligt avlivande av hunden Ruff bestämde sig maken och Pensionista att nu fick det vara nog med hundliv i familjen. Ett beslut som det tog fem hela år att bryta. Men då hade Pensionista redan spanat in valpmarknaden under ett par år. Efter några hundutsällningar visste jag vilken hund jag ville satsa på. Det var inte svårt att få med maken på noterna - en bild på en vacker Shiba-Inu gjorde att han föll direkt. Det visade sig olätt att hitta en sådan liten goding. Kennlarna var inte många och Shibamammorma födde få valpar. Efter ett år fick vi napp
och åkte hela vägen till Ulricehamn för att hämta hem vår lilla valpis.
Nu har Yakki fyllt tre år och är en underbar kompis. Hon håller oss friska genom att ta med oss ut på långa promenader. Hon älskar, regn, snö, gegga, sol- ja allt som kan kallas ute. På kvällarna tycker hon att vi inte ska sitta och slöa framför TVn utan aktiverar oss med diverse boll-och hopplekar. Yakki är lite reserverad och tycker om att bli kliad under hakan, men vill inte sitta i soffan och mysa i mattes knä. På natten sover hon snällt i sin korg och vill inte sova i sängen hur vi än försöker.
Hon skäller ut våra gäster men när det väl är gjort så blir allt bra.
Promenader är det bästa vi vet. Och i och runt Stockholm finns det riktigt bra hundpromenader och med fina fik. Fik där hundar är riktigt välkomna.
På Gärdet alldeles intill Gärdet finns ett fik som heter Himmelska Hundar. Och där är det verkligen himmelskt att vara hund. Det är som på ett helt vanligt fik förutom att alla vovvarna springer runt och leker och har kul. De flesta är väluppfostrade och busar runt med kompisarna. Då och då springer de fram till lyckliga hussar och mattar och får lite hembakta hundkex. På detta hundcafé bjuds godis till både två-och fyrbenta vänner. Himmelska Hundar ligger på Hedinsgatan 13 i Stockholm.

Ett annat fantastiskt fik, Hunduddens café,  där det hembakta är värt en egen bakbok, ligger ute vid Hundudden på Kungliga Djurgården. Lite knepigare att hitta till men det är en jätteskön promenad dit från 69ans buss, hållplats Kaknästornet. Nu i november brinner en välkomnande brasa på cafét, när man kommer in blöt och ruggig efter promenaden. På Hunduddens café är alla snälla hundar välkomna - men de får inte springa runt och leka utan ska ligga kopplade under bordet. Här kan man också köpa hembakat levergodis till sin älskling (hunden).

Ett tredje bra hundfik ligger ute i Ulriksdal ute hos Bo Rappne på Slottsträdgården. Ta först en skön promenad runt Ulriksdals slott , titta sen runt bland alla Rappnes härliga växter, som får dig att drömma om den perfekta trädgården Avsluta med lunch eller fika i växthuset. Hundar har en egen avdelning och är hjärtligt välkomna.

Det finns många fler fik och en och annan restaurang dit man kan ta med det käraste man har (maken
och hunden) Numera har EU hjälpt oss att ta med hunden. Bara om maten tillagas direkt ute i lokalen är det fortfarande inte OK.
Fler tips om hundfik hittar du på http://www.hundisthlm.se/

Man behöver inte ha hund för att fika på hundcafé - men det är en fördel om man gillar hundar!

Pensionista som kulturtant







Guldskatter i Bergrummet om Inkas uppgång och fall

 Min kära fosterdotter Ana nu 35 år, är en äkta inka. Hon har kommit till Sverige som liten flicka 19 månader gammal, för att leva sitt liv här. Ana har varit tillbaka i Peru flera gånger och fått tillbaka sin familj. Men så Inka hon är är hon ändå det svenskaste man kan träffa.

Idag besökte vi Guldrummet tillsammans och vi blev där i nästan två och en halv timme. Det var så spännande att läsa alla infotavlor om allt som rörde inkafolkets liv. Kan ni tänka er att på några år under 1500talet, dog ca 28 miljoner inkas på grund av de sjukdomar som spanjorerna, conquistadorerna, förde med sig. Kvar var ca 1,5 miljoner av inkafolket. Och än idag hittar man enorma skatter när man börjar rota i marken. Om jag minns rätt var det 2007 som en stor kvinnograv fylld med guldskatter upptäcktes. Så förmodligen finns det kvar massor med oupptäckta möjligheter för dig och mig om vi reser dit och tar med en spade.

Odd Nerdrum på Edsviks Konsthall

På Edsviks Konsthall i Sollentuna har man gjort ett stort klipp.

Ricardo Donoso har lyckats fånga en av våra stora samtida nordiska mästare. Odd Nerdrum verkar vara en självupptagen typ som ställer ut en oändlig massa självporträtt. Men vilken målare. fantastiskt hantverk och ljus och färger som man bara ser hos de gamla mästarna. Odd Nerdrum gillar tydligen också slaktade djur, så dessa kan man också få se en del av på utställningen. Därför bör tex jägare gilla utställningen. Även om man är säker på att man inte gillar Nerdrum tycker jag ändå att man ska åka ut till Edsvik, för att se en av samtidens stora. Om du vill köpa en målning börjar priserna runt 2 millar.

Ilija Repin ställer ut tillsammans med ett
antal ryska konstnärer under ismen
Peredvizhniki

Nationalmuseum, där jag fö just skickade in min medlemsavgift för 2012, är ett pålitligt museum. Kvaliteten på deras utställningar är alltid hög och jag trivs där. Att nu för första gången i Sverige få se de ryska banbrytarna var helt fantastiskt. De skildrar fattigdom och politiskt förtryck men också porträtt av borgare och sagomotiv och vackra landskap. Peredvizhniki bildades 1870 som en motkraft till den ryska konstakademins konservatism.

En introduktion till den här utställningen finns på http://www.nationalmuseum.se/. Kan du inte gå på utställningen, kolla in den 10 minuter långa filmen.



O

Turner Monet Twombly
på Moderna Museet

j oj vad denna bild har trilskats. Den kanske är skyddad och då får jag väl däng för upphovsmannarätt. Vi får väl se. Detta är alltså en utställning där jag gissar att man vill jämföra tre konstnärer från olika epoker och hitta den inspiration som de fått från varandra. Men vem inspirerade då Turner? Bilden här bredvid målade i alla fall Monet och den är riktigt häftig. Annars var det ju Turner som tilltalade mig mest. Hans dimmor är ju världsberömda.

Jag har även besökt Medelhavsmuseet denna vecka och titta på Grekiska gudar och Romerska kejsare och riktiga mumier från Egypten. Det fanns tom en liten mumieflicka på ca 10år där. Men bäst var deras mysiga restaurang en trappa upp. God ekologisk mat och fin utsikt över vårt eget Kungliga slott. Kan varmt rekommenderas för fikapaus eller lunch om man är i närheten av

 Gustav Adolfs torg.

I morgon måndag är det dags igen för en tur till Nationalmuseum, då firar vännerna Finalkväll och vi ska överlämna en gåva om 5,3 miljoner till Museet. Visste ni att staten inte lämnar några medel för inköp av föremål eller konst till vårt nationalmuseum? Så det är tur att det finns vänner och spons.

Nu har kulturen fått sitt och det kommer att dröja innan jag ens orkar gå på bio!

Pensionistas hundar



Det här är Yakki

Min bästa vän

     Pensionista har nästan alltid haft hund. Min första hund fick jag när jag var nio och det var en Lakelandterrier vid namn Tuff. Tuff var också min bästa vän under många år och det känns konstigt att det var mer än 50 år sen ha kom in i mitt liv. Jag minns det som igår när mamma och pappa kom hem med honom, en liten valpis som knappt syntes där han låg i mammas väldiga bisampäls. Jag skrek rakt ut och skrämde den stackaren så det tog lång, lång tid innan han tyckte att jag var hans nästa vän.

Nästa hund inköptes när jag bodde i New York på 60-talet."Vad tar ni för valpen där i fönstret".. var en slagdänga på 50-talet. den var svår att förstå eftersom vi i Sverige inte hade valpar till salu i skyltfönster.
Men det hade dom i New York! Och där nästan granne med mig på 34th Street satt en söt litet Yorkshireterriervalp och tittade på mig med ledsna ögon, när jag om morgnarna ilade till mitt PR-jobb på Madison Ave.
En dag när jag utmattad kom hem efter en hård dag i reklamens underbara värld, klev jag rakt in i butiken och köpte hunden rätt upp och ner. Det var den minsta hund jag nånsin sett och som vuxen vägde hon inte mer än en och en halv liter mjölk. Så långt innan nutida partyprinsessor bar jag runt på en liten yorkshire vid namn Smulan i handväskan.
Efter ett drygt år var det dags att flytta tillbaks till Stockholm. Smulan skulle med och smugglas in i Sverige. Ingen karantän på 6 månader var aktuell. En väska inköptes , Smulan drogades milt och jag och min kompis V steg ombord på planet till Stockholm. V och jag var för tillfället hippies och hade stora yviga, broderade skinnvästar och bandanna. På tullen i Arlanda tyckte man tydligen att det såg skumt ut så vi beordrades fram för att visa upp vad vi hade i handbagaget. Det var ett förfärligt ögonblick när tullaren drog upp blixtläset i väskan och en yrvaken Smulan tittade upp på oss.
Snälla, snälla det är bara en liten valp sa jag fast hon nu var vuxen, men det förstod inte tullaren.
Ett ögonblick möttes våra ögon, och ljuv musik uppstod inte, men han sa "Stick iväg men fort!"
V och jag rusade ut med Smulan i väskan och så var den saken kirrad. (Brottet är preskiberat)
Smulan blev 11 år och dog av hjärtfel.

Sen dröjde det några år innan det blev dags för Ruff, en sur Welsh Corgi som jag verkligen älskade trots att han var egensinnig och gärna nafsade efter småbarn. Ruff blev gårdshund på Bergendal
och där gick han runt och mådde gott i fjorton år. Oftast satt han på gårdsplanen, så att bussarna med kursdeltagarna fick stanna och försöka få honom ur vägen. Ibland smet han i föreläsningslokalerna
där han tiggde konferensgodis och kakor vid fikastunderna. Men roligast var det när vi hade ett
veckolångt besök av FNs generalsekreterare Kaffepannan. Ruff smet då upp i hans rum en trappa upp i en av flyglarna. Annans livvakter tyckte inte att det var en bra idé och försökte locka ner honom.
Jag var inte på plats, men en snabbtänkt receptionist tog en choklakaka från kiosken, la en chokladbit på varje trappsteg och lockade på så sätt ner Ruff under jubel av livvakter och Annan.
Med Ruff måste jag ha vandrat oräkneliga mil runt Sollentuna och när han 14 gammal inte vile gå längre var det med en stor sorg som vi, maken och jag, beslöt att avliva honom en trist novemberdag.

Sen skulle vi inte ha några fler hundar!

Men efter några år så var det dags igen och så kom vår bästa vän Yakki in i familjen.
En Shiba, född utomhus i en hundgård vid Vättern. En klimattuffing men en väldigt delikat flicka.
Om Yakki ska jag berätta en annan gång.

PS Jag är mycket stolt över att jag nu lärt mig lägga in en bild. Tack Valentina!

Bob Dylan kraxar på Globen

Pensionista lyssnar på Dylankrax och njuter av godingen Mark Knopler

Som pensionär har man tid att gå på lite fler konserter tänkte Pensionista när sommaren stod i full blom.
Till hösten ska det nog bli en hel del, tänkte Pensionista och kände sig väldigt nöjd med att nu minsann kunde man planera saker långt i förväg.
Jag satsar på att gå igenom Ticnets lista tänkte jag och satte igång.
Och i precis det ögonblicket dök det upp ett förslag till konsert med the greatest-  med Bob med Bob Dylan.
Yes, här har vi det, tänkte jag och mindes en annan sommar för över 40 år sedan. En sommar i New York
som kom att präglas av en festival som kom att bli så kult så att det känns nästan overkligt att ha varit där. Woodstock sommaren 1969. Dylan var visserligen inte där, trots att man hade förlagt festivalen nära hans hem.
Han åkte i stället iväg till England och Isle of Wight för att delta där.
Men som ni alla vet är ingenting för tidigt och ingenting för sent, så nu skulle det bli av att ta sig en titt på
"idolen".
Två biljetter hade jag. Jag skulle överraska maken med den ena. Maken är ju som pensionistas läsekrets känner till för tillfället justerad, så det var inte hans grej att sitta i Globen och lyssna på en gammal legend.
Detta kom jag inte på förrän ett par veckor före Dagen D (som i Dylan).
Och sen gick det några dagar till och då kom jag på att jag har en vän, som brukar gå på konserter av alla de slag och som säkert inte hade någon biljett till Dylan.
Min vän M bokade in sig och så var det kirrat.
Efter en bit mat och lite rödtjut (typiskt 60-talsuttryck) på Tapasbar i Gamla Stan bar det av till Globen.
Det var nu jag skulle berätta för M att vi inte hade platser bredvid varann. Jag låtsades först att jag glömt biljetterna, så när det bara handlade om att vi nte hade platser bredvid varann, så sa M att det var helt OK.
När vi lite försenade smög in på Globen var Mark Knopler redan på scenen. Det var så skönt att slå sig ner och bara njuta av hans och bandets suveräna musik. Mark Knopler som i stället för förband fick presentera sig som Special Guest. En mycket special sådan som i mina öron var 10-falt bättre att lyssna till än Mr Bob himself.
Ja jag måste säga att jag var helt trollbunden, särksilt av de gamle Dire låtarna.
Sen var det paus och nu steg spänningen. M och jag tog en promenad runt ikring Globen och utbytte tankar om vad som hittills varit. Stackars M berättade att hon satt bredvid en galning som trodde att det var han som var trummis, men det är väl bara att stå ut sa M.
Så var det då dags för Mr Bob Dylan. Plötsligt står en svart  pinne med hatt på scen. Det måste vara Dylan, tänker jag och förbannar att våra platser på A läktaren ingång 21 är alldeles för långt borta för att man ska kunna se så mycket mer av honom. Då upphäver han sin röst och en rysning går genom kroppen och det skär i öronen.
Vad var det, tänker jag förskräckt men inser snart att det är Den Stores röst. Och så fortsätter det nästan hela tiden. Då och då lyckas han få fram något som liknar en ton, men  mer är det inte. Dessutom plockar han och rotar i sina låtar så de är i princip oigenkännliga. Men bandet, hans fantastiska fivestar band, kompenserar allt och gör ändå föreställningen någorlunda njutbar och prisvärd. Men den svarta pinnen med hatt imponerar inte och fast Globen är fullsatt blir det inga applådåskor. Och inte bara det, man reser sig upp och går.
M och jag håller oss kvar men vi är nog båda glada att Mr Bob Dylan inte har för vana att ge något extranummer.
Scenen släcks ner snabbt och så är han borta.
Två kvällar tidigare uppträdde Rihanna på Globen. Den publiken glödde nog mer men där var det nog inte så många silverrävar heller.

Pensionista

Pensionista testar att bli bättre på layout

Biltvätt och dambråk

Pensionista tvättar bilen
Pensionista har inte tvättat bilen sen i juni 2011. Bortskämd med hjälp vad gällde bilen av snälla vaktmästare på Bergendal. Tjänstebilen skulle vara välskött, nytvättad och representativ.
Pensionista köpte bilen och sen gick det bara utför. Jovisst lite inre rengöring har det ju blivit, men det har varit sämre med den yttre.
Nu har jag gått och tittat på den ett par dagar och den har blängt tillbaka med en blick som sagt - tvätta mig. Eller möjligen - för fan se till att jag blir ren.
Sagt och gjort, vad kan vara bättre än en måndag för en biltvätt. Nu var det ju inte precis så att jag tänkte handtvätta bilen och vaxa den alldeles själv. Nej, en automattvätt fick duga.
På vägen till tvätten skulle jag utföra några enkla ärenden. Bland annat lämna tillbaks några träben till en inredningskompis på Frejgatan.
"Oh, vad kul att du kom ,vi kan väl ta en fika." sa E
" Absolut" sa jag och stoppade in kortet i parkeringsautomaten. Jag insåg att jag redan var lite sen till min biltvätt, men en kaffe är alltid rätt. Kafe Maräng på Roslagsgatan fixade gott kaffe och Citrontårta.
Där satt vi i pratade om livets realiteter och hade en skön stund tillsammans.
""Dags för biltvätt sa jag och så tackade jag för kaffet.
Min plan var att åka ut till Sollentuna, där på OK Helenelund finns en pålitlig, enkel biltvätt, som jag använt de senaste 22 åren.
På Birger Jarlsgatan upptäcker jag att det är utfartstrafik alltså kö ut till förorterna.
Som en hägring dyker Statoils 24-timmars öppna mack upp på höger sida. Dom har nog biltvätt tänker jag och gör skarp gir åt höger och när bilen närmar sig ett par glasdörrar, öppnas dessa såsom Sesams grotta en gång öppnade sig, och jag kör in.
Därinne är det kaos, men det är bara att gilla läget för jag kommer varken framåt eller bakåt.
Två tvättautomater har blivit en. Det är dubbla köer och 12 bilar därinne.
Det är fint ordnat, så varje bil har en egen dammsugare att leka med medan man köar.
Tanken är ju att när bilen framför kör in i tvätten ska man avancera framåt och greppa nästa dammsugare och på så sätt ska kön avancera framåt.
Damen i bilen framför mig har inte fattat detta. Hon dammsuger och dammsuger och bilarna i konkurrerande kön rör sig hela tiden framåt mot det enda hålet i rummet - tvättomaten.
Damen i bilen bakom, en riktig nippertippa med värsta BMWn, trippar fram och försöker två gånger få damen i bilen framför, en tjockis med stora muskler, att köra framåt.
"Säger du till mig en gång till smäller jag till dig", deklarerar fetknoppen.
 Nippertippan drar sig då tillbaka och beklagar sig till mig.
" Ja, det är nog bäst du aktar dig så liten och späd som du är", säger jag.
"Jag är Judodrottning och jag skulle kunna ge henne en rejäl spark," svarar hon.
Gode Gud hjälp mig, tänker jag. Med vad då? Jo jag är ju jättestressad av hela situationen därinne.
Bilar hit och dit, dammsugare på led, en okänd tvättomat framför mig. Tänk om jag gör fel och damen bakom blir sur och ger mig en spark.
Damen framför kör nu framåt och jag hänger på. Alltså, jag tränger före bilen i andra kön. Här gäller ju blixtlåsprincipen! En stor, stilig, svindyr Mercedes blänger på mig. Jag hoppar ur min skitiga Prius
och ber så mycket om ursäkt. Det finns ju ingen möjlighet för mig att ändra position i detta läge.
Han godtar min ursäkt och nu står jag först i kön.
Det är tydligen två rum inne i  automaten. Först ett tvättrum och sen ett torkrum. Jag stoppar i min polett och kör in i tvättrummet. Stop står det och jag stoppar. Allt går bra och tvätten sätter igång.
Efter ett tag kan jag genom dimmorna se att lampan lyser grön. Jag kör framåt och det står kör framåt,
kör mer framåt och mer. Paniken stiger igen, det kommer ingen röd Stop lampa.
Så innan jag hunnit säga Jack Robinson är min otorkade bil ute ur torkrummet och jag är ute på Birger Jarlsgatan och sitter där i min igenimmade bil och ser nada. Lite tur är det att det inte är minusgrader.
8 minuter senare är jag hemma i garaget i Tegnerlunden och går upp, hämtar några trasor och torkar bilen.
Nästa gång tvättar jag min bil på OK i Sollentuna

Pensionistas vänninedag på Svenskt Tenn och Orrefors Glas.

Pensionista besöker Svenskt Tenn och går sen på vinprovning med Kajsa Bergqvist
I går var en riktig väninnedag! Mitt i all stress med maken och hans tillfrisknande unnande sig Pensionista en riktig vänninedag.
Först kom väninnan K på besök i hemmet. Hon var helt slut och gick in genom dörren, hälsade och la sig raklång på soffan. Hur ska jag kunna föreslå den utmattade individ att vi ska gå på Svenskt Tenn och kolla in deras nyombyggda butik och tesalong, tänkte jag. Men efter några minuter satt hon upp och var som vanligt igen. Vänninan K har ännu inte pensionerat sig utan ägnar sin mesta tid åt ta hand om barnbarn och sin gamle far.
Det är inget pensionistaliv i min mening.
Hur som helst tog vi oss till Svenskt Tenn, som återbördats till Strandvägen efter en kort sejour på Nybrogatan.
Det var flott! Butiken var helt gudomlig. Alla vackra möbler och tyger designade Josef Frank fanns på plats.
En ny fin tennsalong fanns där också, och stora speglar lurade oss att tro att det blivit ännu större än vad det var.
Men en rejäl utökning av ytan var det förståss.
Och nu var det dags för TE-SALONGEN! Uppför trappan, genom tygavdelningen och in i en fint möblerad te-salong. Ni kan beställa vid kassan, sa ena servitrisen. När vi rest oss från bordet , sa den andra, att ni kan beställa vid bordet.Vi beställde vårt minst sagt dyra te och varsin smörgås eller möjligen var det sandwich.
Två herrar beställde strax före oss och vi kom sen att hamna vid samma bord. Vi fick vårt dyra te, som var ljummet. Vill ni ha mjölk  eller kanske honung frågade första servitrisen? Ja, tack sa vi. Men tji fick vi.
Sen kom smörgåsen eller sandwichen. Den var liten som en halv eller möjligen en kvarts knytnäve. Jag blev så häpen att jag inte kom mig för att säga något. Det tog inte lång tid att dricka det ljumma teet eller äta upp den lilla tingesten på tallriken. När vi var klara konstaterade herrarna att de inte fått varken te eller sandwich trots att de beställde före oss. Det hela började anta humoristiska proportioner.
Lite extra törstig var jag och bad så att få lite vatten. Ja absolut, sa den andra servitrisen och sa åt den första servitrisen att servera vatten. Hon kom efter en stund med en kanna, som hon satte på bordet. Då beställde varsitt glas. Hur serveringen av herrarnas te och sandwichar gick till tar det för lång tid att beskriva här. När vi skulle betala var det såklart fel på notan.
Det var mycket slarvigt av Svenskt Tenns ledning att utsätta servitris ett och två för att ta hand om tesalongen utan att ha någon som helst erfarenhet. Och hade de det så visade de det inte. Det räcker inte med att vara söt när man ska jobba på Te-salong.

Sen var det dag för nästa begivenhet. Orrefors Glas hade bjudit in till vinprovning med Kajsa Bergqvist.
Det var också dags att träffa väninnorna G och L. De hade för övrigt åtnjutit gott kaffe och smörgås på Sturekatten.
I en fantastisk miljö, bland konstglas av våra främsta glasformgivare, stod bord uppdukade med vita dukar och supervackra glas design Erika Lagerbielke. Och där var hon, vår egen höjdhoppardrottning Kajsa, med långa smala ben iklädd tights och dödskalletröja .Hon berättade att träningslägren i Sydafrika varit inspirerande för hennes vinintresse.Kajsa berättade vidare att hon nu var utbildad Sommelier och att hon startat ett eget vinimportföretag, Kajsa Wines. Vinprovningen var mycket trivsam och Kajsa pratade om sina viner och berättade små trevliga anekdoter om ditt och datt. Vi provade en Champagne (som inte var Kajsas) och ett vitt Riesling och ett rött Cabernet Sauvignon. Endast det röda finns på bolaget, medan det vita finns via beställningssortimentet.
 Efter provningen satt väninnorna kvar och surrade lite och och om man sen vill fick man köpa glas med 20% rabatt. Men det sög inte Pensionistas shoppingtarm, så därav blev intet.
Ja visst ja, namnen på vinerna har jag glömt, men de kommer i någon blogg framöver.

Från Helvetet till himlen!

Osspedale dell Diablo eller Helvetssjukhuset
Ambulansen vaggade iväg genom Venedig och över bron in till Mestre. En mycket revlig ambulansläkare, som kunde bra engelska, gjorde att vi trodde att nu kommer allt i bra.
Sjukhuset vi åkte till hette Osspedale dell Angelo. Det lät bra Änglarnas Sjukhus.
Ganska snart tornade en vacker glasbyggnad upp sig framför oss. Det här ser bra ut tänkte jag.
Väl inne på Akuten, var det ett himla liv. Hur mycket folk som helst och en elak pistolbeväpnad vakt,
som likt en liten Mussolini dompterade alla därinne. Och där kom vi in med resväskor och handbagage.
Det tyckte inte vakten om och han tvingade mig och ambulanskillarna att flytta runt dessa in absurdum.
Röntgen och allt runt denna gick bra. En och annan vänlig läkare kunde lite engelska och förklarade att maken fått en fraktur på kotan Lumbal1. En kotkompression led han också av. Och han hade djävulusiskt ont.
Vad skulle nu göras? Vi hade redan förstått att ursprungsidén att resa hem samma dag låg långt borta.
När min hjärna började fungera klart kom jag på att vi ju var försäkrade och jag tittade på mitt kort och där fanns numret till SOS International. Jag ringde upp och från det ögonblicket kändes många saker mycket bättre. Var inte orolig, sa de. Nu tar vi över och det gjorde de. De tog kontakt med sjukhuset och berättade hur SOS fungerar och att de skulle hålla kontakten med ansvarig läkare. De bokade bort våra biljetter och bokade och betalade hotellrum till mig. På sjukhuset såg man bekymrade ut. Vad skulle man göra med maken.
Jo, man kom på att han skulle packas in i en förfärlig väst/gördel/tortyrredskap. Med en sådan skulle han kunna åka hem snarast.
Problemet var att alla korsett-tillverkare hade gjort helg. OK, efter förnya kontakt med SOS beslöts att han skulle få stanna på Breve Observatione Intensiva. Det måste vara den värsta avdelningen på sjukhuset. Här var alla extremt otrevliga, läkare, sköterskor och vårdare. Och också alla skift.
Vi blev kvar i fem dagar och var totalt utlämnade och ovälkomna och flera gånger sa de att vi inte skulle få stanna. En gång stack en sköterska ett papper i handen på mig och när jag bläddrat igenom det såg jag att de skrivit ut maken. Han hade ännu inte kunnat sitta eller varit uppe. Papprena överlämnades utan en blick eller ett ord.
SOS kom återigen till hjälp. En läkare där som talade italienska lyckades få maken inskriven igen.
Tills sist kom hjälpen i form av en sjuksköterska från Stockholm. Den elaka vakten gjorde sitt bästa för att hindra denna ängel från att komma in i helvetet. Till sist klampade hon in och förberedelserna för hemresan kunde äntligen börja.
Jag behöver knappast berätta att när maken bars ut på båren var det ingen som hjälpte till eller sa ett ord. Stackars människor. Hur kan en arbetsplats förvandlas till ett sånt helvete.

Jag kan inte nog prisa SOS International. Med lungn och precision lyckades de ta hand om både maken och mig. Och vilken lyx att ha en sjuksköterska med på den långa och jobbiga transporten hem till Sverige.

När vi var på väg till flygplatsen Marco Polo fick ambulansen punktering!!?
Hela däcket åt helsike. Lugn sa ambulansföraren, vi hinner. Men jag var inte lugn, jag bara måste hem.
En polisbil dök upp och jag bad dem köra mig till flyget. Maken och syster fick ta hand om varandra.
Men poliserna var jättehyggliga. De kontaktade Marco Polo och talade om att vi skulle bli sena.
När däcket väl var lagat blev det BLÅljus rakt ut på plattan. Så eskorterade de mig med passen till
Lufthansas Guldincheckning och tillbaks ut på plattan. Allt gick på ett par minuter.
Men en sak till skulle hända. När båren skulle tas ombord gick det inte att svänga runt den där bak i köket. Så kapten och styrman fick komma ut och montera ner den bakre toaletten. Det enda som kan hända nu är att vi störtar, tänkte jag och slog mig ner bredvid båren. Men allt gick bra.
Från Arlanda åkte maken och syster direkt till Sankt Göran och på mig väntade en limosine för hemtransport. Allt fixat av SOS International.
När maken checkat in på Sankt Göran lär han ha utbrustit: Detta är himmelriket.
I skrivande stund omvårdas maken på Bromma Rehabsjukhus. Om en vecka är han hemma.
Nu avslutas reseskildringen från MSC Magnifica. Pensionista återkommer med nya reflexioner!

Dag 7 Dubrovnik och sen katastrofen

Dubrovnik - Venedig - Katastrofen
Efter nästan 2 dygn till sjöss närmar vi oss Dubrovnik i Kroatien. Det blir det andra landet på denna resa som Pensionista inte besökt tidigare.Det första var ju Turkiet. Dubrovnik är fantastiskt att närma sig från sjösidan.
Denna turistmagnet i södra Dalmatien har en mycket lång tradition att ta emot turister.Den irländska författaren Bernhard Shaw skrev tex "Those who seek paradise or want the garden of Eden on earth have to come to Dubrovnik". Jag måste ju säga att Dubrovnik kändes långt från Garden of Eden, eftersom här knappt fanns en grön fläck i den medeltida staden. Maken och pensinista tog en promenad runt stan, köpte glass, och mötte en trevlig gammal väskmakare som beklagade att allt inte var som förr. Han ogillade verkligen skrikiga ungar och ouppfostrade föräldrar och hade nu bestämt sig för att stänga sin verkstad. Så kan det gå.
Jag fick givetvis för mig att klättra upp för den långa trappan för at kunna gå runt på försvarsmuren, men ack vad det tog. Flås,flås,flås! Konditionen var i botten eftr 7 dygn på MSC Magnifica. Det blev nästan lika jobbigt som när jag gick på en annan mur - den kinesiska.
Tillbaka på MSC Magnifica var det lite uppbrottsstämning. Det var dags att packa och göra sig i ordning för den sista landstigningen på denna resa. Jag hoppades att inseglingen till Venedig skule vara lika underbar som utseglingen. Denna gång i den uppåtgående solens ljus.
Men ingenting blev som det var tänkt. För att vara frächa och fina inför hemresan duschade vi och skulle byta om lite till middagen. Vi skulle äta en sista måltid med våra norska vänner och Gnestaflickorna.
Men då slog djävulen till!
Jag hör ett brak och maken börjar skrika högljutt och klagande. AAJ AJJ AJJ. Jag rusar in i duschrummet och där ligger han på golvet halvägs in i duschen. Hyttuppassarna har hört hans skrik och kommer inrusande i hytten och undrar vad som står på. Medan maken fortfaranade är i chock uppmanar jag dem att lyfta ut honom och upp i sängen. Det lyckas och nu är det dags att få tag på skeppsläkaren. Jag ringer nödnumret och får veta att om en läkare ska komma till hytten kostar det 1200 kronor. Om maken kan förflyttas med rullstol till sjukstugan kostar det 200 kronor. Jag beordrar en läkare till hytten och efter några minuter kommer hela sjukvårdsteamet på MSC Magnifica. Läkare, sköterska och assistent. Sinsemellan pratar de ett obegripligt språk men de talar också perfekt engelska. Efter lite dividerande och diverse undersökningar enas de om att maken fått en ryggskada och att han måste ligga flat på rygg. Syster skickar in en spruta med gud vet vad, och efter ett tag somanr han och sover som en stock hela natten.
På morgonen kommer de med en bår och bär iväg honom till sjukstugan. Där serveras vi en snabb frukost och sen är det dags att lämna MSC Magnifica i Ambulans. Maken är fullproppad med smärstillande medel men ser ändå fram emot att få röntgas och tas om hand i land. Klockan är 8 på morgonen och i vår enfald tror vi att vi ska hinna med vårt flyg hem till Stockholm 14.45.
5 dagar senare och med ett bedrövligt minne från Venedig och Ospedalo della Angelo, som nu döpts om till Ospedale del Diablo, landar vi på Arlanda.
På så sätt avlsutas vår underbara och roliga kryssning med MSC Magnifica i Östra Medelhavet.
Nästa blogg kommer att handla om makalöst fantastiska SOS International och Ospedalo del Diablo.

Dag 6 AT SEA

43 timmar till Havs, till Havs
Det känns underbart att få en hel dag på MSC Magnifica. Än har vi inte lyckats kolla upp alla vinklar och vrår på skeppet. Vi ska äntligen sola och bada och läsa i våra alltför många medhavda böcker.
Jag läser en fantastisk bok som heter Niceville. Den handlar om amerikanska södern på 60-talet ur hembiträdesperspektiv. Både rolig och seriös.Maken lyssnar på Bockfesten.
Efter frukost i hytten är det dags för upptäcksfärd. Upp till plan 13 för att boka vilstol och hämta ut handdukar. Poolen är dessvärre överbefolkad så den får vänta.
På plan 7 hittar vi ett joggingspår som vi promenerar på, och sen går vi upp och tittar på tennisbanan på plan 16. Bowling finns också där och förstås ett fantastiskt Gym med värsta sjöutsikten.
Sen blir det en stund i solstolen och innan man hinner säga Jack Robinson är det dags för lunch.
Vi intar den i matsalen LÉdera, vilket vi ångrar eftersom det tar alldeles för lång tid.

Sen är det dags för Pensionista att besöka AUREA SPA.
Tid är bokad hos Spa doctor. Spa doctor ska föryngra Pensionistas utseende med radiovågor.
Jag är mycket förväntasfull. Spa doctor kommer från Cuba och det är inte utan att jag vill kalla honom för witch doctor. Men han ska inte bara föryngra via radiovågor utan han ska också ta bort alla mina celluliter på lår och rumpa genom att packa in mig i en stor luftkudde och sen lägga på tryckluft.
Detta senare bjuder han på.
Nu ligger jag alltså där och hoppas på att jag ska se tio år yngre ut efter hans behandling. Något som han nästan lovat. Och att de gamla celluliterna ska försvinna känns riktigt bra.
Apparaterna surrar igång och jag slumrar till.
Sen blir det tyst och allt är klart. Han packar upp mig ur plastförpackningen, som att dra skinnet av en korv. Och se, låren ser och känns alldeles släta när jag häpen stryker handen över dem.
Det radiovågsbehandlade ansiktet lyser av lyster och detta känns riktigt bra. 10 år yngre knappast - men lite fräschare.
Ikväll är det återigen dags för GALA och kvällens klädsel är Formal. Det står ingenting om fotografering med kaptenen. Han har väl fått nog. Men se då jag kommer ner från AUREA med mitt radiovågsbehandlade ansikte och cellulitfria lår står jag öga mot öga med kapten Maresco!
Snabbt sticker jag ner handen i väskan och fiskar upp min kamera. Photo please ler jag och se kapten Maresco ler tilbaka och säger of course. Sen ber han en servitris att hon ska ta kortet.
Så där ja tänker jag och går glatt ner i hytten och förevisar min bildtrofé för maken.
Han blir mycket imponerad men lägger dessvärre inte märke till att jag blivit tio år yngre eller att mina lår är cellulitfria.
Jag säger heller ingenting för då vet jag att han bara kommer att fråga vad det kostar!
Ingen av oss känner för GALAkväll, men klär om och går till ytterligare en femrättersmiddag.
I kväll bjuder rederiet på drinkar och mousserande vin och tårtparad med nobelljus.
Kvällens drink är annanrs MSC Colpo di Fulmine. Kvällens show i Royal Theatre är Barock.
Idag har vi missat Isskulpturtävling, Servettvikningskurs, Superbingo, Vinprovning och Bowling turnering. Ja, man kan ju inte hinna med allt!
Nej efter middagen är det sängdags och i morgon går vi till Dubrovnik.
FORTSÄTTNING FÖLJER

Dag 5 Izmir -Istanbul

Drömmen att se Istanbul från havet går i uppfyllelse.
Under natten har vi lämnat Dardanellerna och seglat in i Maramarasjön Marmara är ett innanhav som skiljer den asiatiska och europeiska sidan från varandra.Kusten är 100 mil lång och i sjön finns 23 öar.
Klockan 06.45 kommer vi till inloppet till Bosporen.Och i morgonljuset glittrar the Golden Horn.
Istanbul ligger för våra fötter. Gamla Konstantinopel har delvis förvandlats till en modern turkisk stad.
07.45 angör vi vår kajplats och då sitter jag i Tiger Bar tillsammans med mina engelskspråkiga medpasssagerare och ska strax gå iland. Idag har jag en 7:a på bröstet och ska följaktiligen äntra buss nummer sju. vi ska åka på en 8 timmar lång City Tour och se de största sevärdheterna här.
Maken har redan varit i Istanbul två gånger i modern tid och har därför valt att göra turen
Istanbul by Land and Sea.
Vårt första stopp på turen är Blå Mosken. Den är förstås inte öppen än när vi kommer - men kön är redan lång!
Efter ca 45 minuter, som vår guide menar är kort tid, kommer vi in. Mosken är klädd i blått kael från Izkin och byggdes 1609-16 av Sultan Ahmed I och heter egentligen Sultan Ahmend mosken.Jag var så där imponerad, hade väntat mig något ännu mer fantastiskt!
Sen var det dags för Topkapi. Pensionista är så gammal att hon minns filmen Topkapi regisserad av Jules Dassin och med bland annat Melina Mercouri och Peter Ustinov i huvudrollerna.
Filmen hade premiär 1964. Den handlar om stöld av ett fantastiskt juvelbestrött svärd.
Topkapi var toppen. En mycket vacker byggnad, med ett mycket spektakulärt läge med en makalös utsikt över både Marmara och Bosporenoch ett fantastiskt innehåll - juveler.
Topkapis byggherre var Mehmet den II som på 1400-talet beordrade byggstart av detta palats, som sen kom att vara hem för det Ottomanska väldet ända fram till slutet på 1800-talet.
När man är på utflykt med buss nummer 7, hinnner man bar se entiondel av det man vill. Jag fick hoppa över Haremet till förmån för juvelerna. The Spoonmakers Diamond och Topkapikniven var höjdpunkterna i juvelkammaren.
Nu började några 7or bli kissnödiga, Om en ska gå på toa, kommer alla att vilja gå och då blir vi 1 minut gånger 30 personer försenade. Alltså 30 minuter. Och så blev det, guiden hade insikt.
Efter toabestyren bar det av till Hagia Sophia. En sann moskeupplevelse! Men ack så fel man kan ha. Hagia Sophia byggdes som en kyrka och förblev en kristen kyrka fram till 1453. Då efter Konstantinopels fall blev den en moske. Men på 1930-talet bestämde Kemal Ataturk att Hagia Sophia skulle bli ett museum.
Efter dessa tre makalösa sevärdheter var man lite kulturmätt men hungrig på mat.
En fin restaurang på en takterass med utsikt över Marmara var reserverad förö buss nummer 7 och blev räddningen för sulten mage.
Sen va det dags för det obligatoriska mattstället.Bara titta-inte köpa. Vem har inte suttir uppradad längs väggarna i en mattshop med en kopp sött äppelte och tittat på muskulösa män som släpat fram det ena mattunderverket efter det andra.Hursomhelst blev det inga inköp och när det var dags för nästa begivenhet The Grand Bazaar gav jag upp. Jag satte mig på en parkbänk och tittade på folk medan 7orna sprang runt i bazaren och köpte onödiga prylar.
Istanbul verkar vara en fantastisk stad som jag gärna beöker igen men på annat och lugnare sätt.
Tillbaka på MSC Magnifica möter jag en lika utmattad make. Vi bestämmer oss för att inta vår middag i hytten. Kvällens klädsel är casual men vi orkar inte ens kamma oss.
Vi orkar inte heller gå till Royal Theatre och titta på Classical Concert, eller gå på Tropical Party eller på fashion show.
När vi kryper till kojs gläds vi åt att hela morgondagen ska tillbringas till sjöss. At Sea.
Då kanske vi hinner sola lite och läsa i medhavda böcker.
FORTSÄTTNING FÖLJER

Dag 4 Kotakolon-Izmir.

Kryssningen når Turkiets kust. Pensionista möter jungfru Maria.
Klockan 6.45 på morgonen seglar vi in i turkiska vatten och in i Gulf of Izmir. Strax före nio lägger vi till vid kajen i Izmir, tidigare Smyrna. Nu ska det bli utflykt av för Pensionista. Maken ska dra runt i Izmir under dagen och softa på MSC Magnifica, men jag ska på utflykt till Efesus.
Cirka 8 mil in i landet ligger Efesus, känt genom land annat Paulus brev till Efesierna i Nya testamentet.
Men det är också känt för att Jesu Moder, den obefläckade jungfrun, bodde här sina sista levnadsår.
Klockan 8.40 satt jag förväntansfull i Ametistbaren tillsammans med ett hundratal andra engelskspråkiga
passagerare, på väg mot samma mål.
Logistiken på denna båt var helt fantastisk. Vår slottid var klockan 09.05
och exakt då gick vi nerför landgången, gick igenom säkerhetskontrollen och äntrade buss nr 4. Alla i denna buss var märkta med en stor lapp på bröstet som det också mycket riktigt stod en 4 på.
Efter en stund i bussen började jag fundera på var jag befann mig. I Turkiet! Men det såg inte ut som i Turkiet.
Vi åkte i en supermodern buss på en fantastiskt fin motorväg, med snygga bilar och i hög hastighet.
Längs med vägen växte fina välskötta grödor. Fruktodlingar med mandariner, aprikoser och olivträd. Allt i bästa ordning.Det var mer välordnat än spanska, italienska, franska vägar och jordbruksbygder.
Detta var något som medpassagerarna också lade märke till och kommenterade högljutt.
Turkiets U-landsdel ligger betydligt längre österut.
Nåväl, vårt första stopp skulle bli på toppen av ett berg som låg ovanför Efesus. Dit hade jungfrun och Johannes, evangelisten, anlänt som flyktingar efter Jesu korsfästelse. Maria som var extra förföljd vågade inte bo nere i Efesus utan bodde i större trygghet på bergstoppen.
 Det kändes stort att gå in i hennes lilla två-rums stenhus.Kön var lång och när jag stod där tänkte jag bla på att jag tidigare besökt både Jesu födelseplats i Betlehem och Golgata i Jerusalem.
Hundratals eller kanske tusentals ljus brann i och omkring huset. Och jag tände också ett för nu levande och döda.
Sen var det raskt in i buss nr 4 och dags att bese Efesos.
Efesos, en vktig plats för över 2000 år sedan. Det var som ett jättelikt Forum Romanum. Pelare, portaler, kolonner, utgrävningar, gravar, ruinbyggnader, mosaikgolv och bröd och skådespel åt folket.
Folket ja, det var tusentals människor i Efesus denna dag. Det innebar att det var svårt att se något av denna för sin tid viktiga stad. Jag hade fullt sjå att hänga med guiden och inte tappa bort de andra fyrorna.
När besöket var över kändes det skönt att kliva på buss nr 4, för vidare befordran till MSC Magnifica.
Nån lunch hade vi inte fått så hungerns slet i tarmarna och det första jag gjorde när jag kom ombord var att gå upp i Bistro Sahara för en bricklunch.
Sen gladde det mig att maken inte gått vilse i Izmir utan befann sig i hytten.
Klockan 15.00 stod vi på balkongen och tittade på när MSC Magnifica lämnade kajen i gamla Smyrna.

Suggested dress for the evening: informal. Skönt då slapp man tänka på klädseln.
Vi var så trötta på alla 5-rättersmåltider så vi slank upp i Bistron och åt varm korv med tillbehör.
Kvällens show i Royal Theatre var Lights on Broadway. Hits från många kända musikaler.
Klockan 22.30 lämnade vi Egeiska Havet och seglade in i Dardanellerna. 1936 fick Turkiet kontroll över Dardanellerna mot att de lovade fri passage till alla länder vid Svarta Havet. USA stödde Turkiet i denna fråga och dåvarande Sovjetunionen förlorade denna del i det sk Kalla Kriget.
Maken och jag drog oss ner till hytten och deltog inte i kvällens Masquerade, ej heller vann vi på Atalntic Casino eller dansade Cheek to Cheek with Four Notes Quartet.
Nej vi sov sött för på morgonen skulle vi angöra resans höjdpunkt - ISTANBUL.
FORTSÄTTNING FÖLJER

Dag 3 Bari-Kotakolon. Kryssningen går vidare.

Kryssningen går vidare från Bari till Kotakolon
Den goda frukosten serveras återigen i hytten. Maken och Pensionista avnjuter den på balkongen, medan MSC Magnifica majestätiskt närmar sig den Mamma Mia-liknande byn Kotakolon.Kotakolon ligger på den jättelika halvön Peleponnesos. När skeppet lägger till i den lilla hamnen blir byns befolkning ungefär tre gånger så stor. Varför går vi in till Kotakolon. Jo, härifrån kan man åka på utflykt till Olympus. Den stadion där grekerna vart fjärde år samaldes för att tävla i ädla sporter till guden Zeus ära.
Pensionistas idrottsintresse har alltid varit svagt och längtan till Olympos är inte så stark.
Maken och jag bestämmer oss därför för att endast mingla runt lite på byn och kolla in ett museum med
miniatyrer av tekniska uppfinningar som grekerna gjort. Maken tycker detta är mycket intressant men jag smyger tillbaka till båten för att utforska den lite närmare.
Jag tar hissen upp till 15 våningen och går in på Aurea SPA och bokar in en radiovågsbehandling mot rynkor.
Spa doctor ska ta hand om detta i morgon.
Idag är man busy hos frissan, manikyravdelningen och i Spat. Ikväll är det nämligen GALA NIGHT med kapten
Guiseppe Maresco. Och om man så önskar kan man uppklädd i galadress fotograferas med och hälsa på kaptenen. Kapten Maresco kommer också att hålla tal och visa upp sina chefer ombord.
Visst är det ett löjets skimmer över detta och maken och jag tittar storögt på den långa kön av uppklädda människor som vill ha ett foto med sig och kaptenen.
Innan vi lämnade hytten skickade jag ut maken på spaning för att kolla vad folk hade på sig.
Han kom tillbaka med det nedslående beskedet att det nog var mörk kostym, smoking och långklänning som var förhärskande. Men jag kände inte för min långa stass utan tog en liten chic cocktailklänning med glittrande Pandaskärp. Det ick bra, jag kände mig snygg och maken var stilig i sin midnattsblå kostym.
Efter kaptensfotograferingen så vidtog kvällens show i Royal Theatre. Ikväll med temat Myths and Poets.
Och 21.15 var det dags för Galamiddag. Fast jag tyckte den var ungefär som de tidigare fem-rättermiddagarna.
Natten var emellertid stjärnklar och vi svärmade lite på däck.
Så måndagen på MSC Magnifica var en skön och ganska slapp dag.
Efter svärmeriet på däck deltog vi inte i Election av miss Magnifica i Amestistbaren, ej heller tog vi en gratis kurs i roulettespel, vi tog inte heller någon danslektion i ChaCha i Tiger Bar. Liksom vi inte före kvällsaktiviteterna deltog i Matlagningskurs eller Cocktail demonstration.
Nej vi gick till hytten och vilade upp oss inför morgondagen och MSC Magnifica stävade genom natten mot IZMIR.
FORTSÄTTNING FÖLJER. Det här är fjärde bloggsidan om vår kryssning.

Söndag: Pensionista kryssar vidare Bari-Kotakolon

MSC Magnifica anländer till Bari
Klockan 07.30 serverar vår hyttuppassare Andre från Maldiverna frukost i hytten. Det kostar inget extra att gona sig i sängen och få frukost till densamma. Upp med skjutdörrarna till balkongen och ut med frukostbrickan.
Sen sitter vi där under inseglingen till Bari och njuter av den varma morgonen och det perfekt rostade brödet.
Vi angör Bari klockan 9.00 och då står vi beredda med våra MSC Magnificakort i handen, för att gå iland.
Säkerheten är stor på båten och när vi går ut drar de kortet och kollar in bilden de tog på oss, när vi gick ombord första dagen,. Då är det säkra på att just vi gick iland.
Bari  är huvudstad i Apulien, som anses vara den mest utvecklade provinsen längs med Adriatiska Havet.
Här finns en mycket vacker muromgärdad Gamla Stan, med Basilica och flera  kyrkor samt samt ett jättestort Citadell. I Basilican bevaras relikerna efter den helige Nicholas, Saint Nicholas.
Det är söndag idag och full aktivitet i Basilican. vi har turen att få vara med en stund under en konfirmationsakt.
I Citadellet finns ett museum och hör och häpna, vi fick gå in gratis - pensionärer som vi är!
Vi promenerar tillbaka till vårt skepp för att inta en sen lunch.
I entrén skannar de våra kort och kollar på våra bilder. Handväskan röntgas och vi går igenom säkerhetsbågen.
Denna procedur kommer sen att upprepas vid varje landstigning.
Klockan 15.00 avseglar MSC Magnifica längs den Adriatiska kusten.
Vid 22.00 tiden lämnar vi Adriatiska Havet och går in i Joniska Havet och går sydväst mot grekiska kusten.
Men innan kvällens aktiviteter börjar är det Emergency Exercise. 7 korta och 1 lång signal betyder flytväst på och gå till din räddningsstation. Maken och jag klarar detta perfekt.En liten stund känner man allvaret i hela övningen.
Kvällens klädsel är Informal och kvällens show heter Music Box. Vi byter bord och sitter nu med en ung norsk familj och tre tanter från Gnesta. Det känns bra.
Efter middagen går vi varken tillAtlantic City Casino eller till Cuore Italiano eller Cheek to cheekdansen eller Tarantellakursen.
Nej vi går direkt och lägger oss med MSC Magnifica stävar mot Grekland och Kotakolon
FORTSÄTTNING FÖLJER

Kryssning Dag 1 Lördag

Lördag, Stockholm - Venedig

Det är alltid skönt att resa på förmiddagen, så där vid 10-tiden. Ingen stress på morgonen, dusch och frukost i lugn och ro och sen kommer taxin. Och det är början på resan. Vår flygrutt var Stockholm, Zurich, Venedig.
Efter en försenad start på Arlanda var det lite nervöst med flygbytet, men allt gick bra och vi landade i strålande sol och varmt väder på Marco Polo i Venedig.
Där började vår resa med MSC Magnifica. Snygga lyxbussar med flerspråkiga, uniformerade guider förde oss till hamnen där vårt skepp låg förötjt. Skeppet var 15 våningar högt och vi checkade in på våning 8. Solen flödade in på vår balkong och förstummade stod vi sen där när vi seglade ut och tittade på Venedig som  var så bländade vacker i kvällssolen.
När vi checkade in på båten, swajpade de våra kreditkort och vi fick ett MSC Magnifica kreditkort. Detta var ett kontantlöst skepp. Allt köptes via våra Magnificakort. Smart och enkelt. När man sen checkade ut så var det bara att rita på en nota som stuckits in under dörren sista natten.
Efter uppackning var det dags att äta. Vi hade valt sen middag, vilket innebar klockan 21.15. Lite sent kanske, men man hann ju både se show och ta en drink innn maten. Första middagen var vi placerade med ett par fransmän. Inte helt lätt då Georg inte pratar någon franska och jag pratar så där bara. Den extremt serviceinriktade personalen förstod dilemmat och erbjöd oss plats vi ett skandinaviskt talande bord från och med nästa kväll. Det fanns två stora matsalar, som vardera tog 600 personer. Där serverades fem-rättersmiddagar med variation och valmöjligheter. På trettonde våningen låg en jättebistro, där man kunde äta enklare rätter.
MSC Magnifica hade något för alla smaker.
När middagen var äten så där vid 23-tiden var det dags att krypa till kojs. Ja, kojs var det kanske inte så mycket. Hyttten var rejält tilltagen med en jättelik dubbelsäng, skrivbord, TV, minibar, fåtölj och litet bord.
Duschrummet var rymligt och stilrent. Detta skepp var knappt ett år gammalt så allt var fräscht och fint.
Vi stävade rakt söderut på det mörka Adriatiska havet. På söndagsmorgonen skulle vi angöra Bari på Italienska klacken.
Utmattade av alla intryck somnade vi gått och varmycket nöjda med vår första dag ombord.
FORTSÄTTNING FÖLJER!

Pensionista är tillbaka

Pensionista kryssar i Östra Medelhavet
Vi kanske ska åka på kryssning sa Pensionista till maken när det började rycka i restarmen. Är inte det bara för pensionärer, svarade maken, 81 år.
Ja, med den inställningen, gick vi raskt in på nätet och insåg snart att kryssningar finns det hur många som helst och nästan vart som helst. Vi valde bor tExplorers Seadream kryssningmed lustyacht  i södra Karibien, med avslutning på Amazonfloden genom Brasilien, Venezuela och med avslutning i Peru. I stället blev det
en kryssning med Italienska MSC Magnifica från Venedig till Istanbul och tillbaka.
"Nej, nej, nej gör det inte sa väninnan A. Det finns inget värre! Kryssa runt med tusentals människor och nästan aldrig komma i land". Så följde en lång beskrivning om hur hemskt det är att kryssa. En massa fåniga regler om hur man ska klä sig. Galakvällar och annat tjafs. Men värst av allt - det tog timmar att ta sig till och från båten till de intressanta platserna på land. Detta lät inte bra, tänkte jag och innan vi bestämde oss definitivt kontaktade jag resebyrån och försäkrade mig om att MSC Magnifica fick lägga till vid kaj, just dit vi skulle och att det bara var att promenera iland och rakt ut i sevärdheten. så var det också på alla platser utom en men där fanns bus shuttle som gick hela tiden och det tog en kvart in till stan.
Från Venedig till Istanbul, låter väl romantiskt och lite spännande.
Routen gick enligt följande: Venedig-Bari-Kotakolon-Izmir-Istanbul-Dubrovnik-Venedig.
Flyg från Stockholm ingick i priset liksom transfers, helpension och balkonghytt.
Utflykter tillkom liksom V&S.
 Passagerarna var ca 2800 från alla möjliga och besättningen med Kapten Maresco var ca 1100
MSC Magnifica var 300 m lång och hade tretton hissar. 16 barer och en teaterlokal för 1400 sittande gäster.
Ett stiligt skepp med stabilisatorer, så sjösjukan uteblev.

Under kommande dagar kommer jag att beskriva våra glädjeämnen och vedermödor ombord på MSC Magnifica och kryssningens efterspel. 

Pensionista växer och blir större

Pensionista växer mer på bredden än längden!
På hösten och våren och för den delen också på sommaren kommer det tips i alla tidningar med lite självförakt om hur vi ska sluta underhålla våra kroppar med fettbildande substanser i form av mat och dryck. Fett som placerar sig på de mest olämpliga ställen på våra arma kroppar.
Själv har jag gått från storlek 34 till storlek 40 på (ibland lyckas jag klämma in mig i en 38:a)
Detta har hänt under en tidsrymd av 37 år. Om det fortsätter så här kommer jag om ytterligare 37 år att vid 102 års ålder klä mig i storlek 46. Det är dock mer troligt att jag vid den åldern inte har någon storlek alls!
Nåväl, nu är det strax höst och dags för höstbantningen. Frågan är vilken metod jag ska välja. Det finns ju en hel del att välja på. Kaloribantning och GI och Atkins har jag prövat och som var och en läsare kan se ovan har det inte gått särskilt bra.
I somras när jag besökte son och hans vegetariansambo  i Malmö överraskade jag dem genom att bjuda på en restaurang som bara serverade så kallad levande föda.

RAW FOOD
Levande föda är nu inte halvdöda harar, larver eller andra småkryp. Utan grönsaker, frukt, nötter, baljväxter mm som inte hettats upp till mer än 42 grader. Man dricker goda juicer och téer och hårda små brödbitar som är gjorda på mjöl man aldrig har hört talas om. Visst det är ganska gott,en het  sommardag, då man inte orkar tänka på varm mat.
Man får nästan inte i sig några kalorier, men man får ägna sig en hel del att preparera maten. En rätt kan kräva ca 7 timmar i ugnen. Kolla tex in http://www.rawfood.se/

TUNGPIERCING
Det gör så ont i tungan att man inte kan äta överhuvudtaget. Lite soppa kanske kan gå ner efter ett par dagar efter piercingen. Mycket effektiv snabb bantningsmetod.Kolla in  http://www.bodyjewelry.se/ 

BARNVAKT
Nu är vi inne på motionsdelen vad gäller viktminskning. Att vakta barn i olika ålderskategorier leder till snabb och kvarvarande viktminskning om barnvaktandet återkommer någorlunda regelbundet.
Eftersom man inte hinner äta något, så tar man endast en diet bar och det i kombination med den motion och mentala oro som uppstår, leder till en viktminskning om ca 1 kg per dag.

BERGSBESTIGNING
Ta en tur till något riktigt högt berg. Till exempel bergsmassivet Himalya. Försök där att bestiga toppar typ K2. Orkar du inte detta räcker det med att ta sig till Basläger 2. Där är det så jobbigt att befinna sig att du enkelt förbrukar 12.000 kalorier per dygn. Läs mer i David Lagerkrantz fantastiska bok om klättring i Himalya. "Himmel över Everest". Handlar om en katastrof 1996 då tolv klättrare dog på berget.Finns bland annat som ljudbok på http://www.storytel.se/

OPERATION/FETTSUGNING
Den ultimata metoden att bli mindre. Du glider in till plastikkirurgen med storlek 40 och ut som en 36. Tror jag i alla fall. Denna metod är smärtsam och gör dig till en fattig människa. Dessvärre har jag fått uppfattningen att om du får mindre mage så ler fettcellerna på rumpan och fyller på sig där istället för i de utrotade cellerna på magen. Kolla in http://www.plastikkirurggruppen.se/ om du vill välja denna metod.

Själv har jag valt att välja bort samtliga ovanstående metoder. Nu ska jag äta mindre och motionera mer.
Det lär vara bästa sättet. Men först en god middag med lite smaskiga godsaker. I morgon är det tisdag.

OBS! Pensionista arbetar med att göra bloggen mer tilltalande.

Pensionista som GUDMOR

En kväll när Pensionista lite håglöst sitter och hänger framför TVn skär en ringsignal geom rummet.
Handsfreetelefoner är aldrig där de ska vara och efter idogt letande hann jag precis ropa ett flåsande hallå innan uppringaren la på.
Det visade sig vara min underbare brorson Mats,35, som snackade runt lite och som sen efter lite kringelikrokar försynt frågade om jag ville bli GUDMOR till deras snart ett år gamla dotter.
Du kanväl fundera på saken sa han, men inne i min snabbtänkta hjärna hade jag redan målat upp bilden av mig själv som den perfekta Gudmodern. För att verka lite mer seriös bad jag att få tänka på saken men efter en stund hade jag tackat ja till detta livslånga engagemang.
Du behöver inte göra så mycket sa Mats. Du behöver inte komma ihåg alla födelsedagar etc etc.
Då kände han ännu inte till att jag skulle bli den perfekta Gudmodern.
Lilla Eva skulle döpas i kyrkan av sin moster prästen. Gudmor skulle skrida fram med barnet i famn, stå där framme i kyrkan under hela ceremonin, läsa evangelium och också få tända dopljuset.
Jag var euforisk av lycka. Jag googlade på gudmor och läste igenom alla krav som ställdes på en sådan. Ja,ja,ja allt ville jag göra -- men hoppsan då kom kallduschen--medlemskap i Svenska Kyrkan hade jag inte. Redan som myndig 21-åring gick jag ur statskyrkan. Nu var goda råd dyra. Skulle jag falla till föga och gå in i kyrkan eller riskera att inte få bli Gudmor.
Jag kastade mig på telefonen och Evas mamma Hanna och pappa Mats tröstade och trodde inte det skulle bli några problem.
Moster prästen kontaktades och hon meddelade att det inte skulle bli några problem. Och kort därefter stod jag där med min lilla Guddotter Eva Frida Kerstin i kyrkan.Det var en högtidsstund med efterföljande roligt dopkalas.
Nu har det gått några månader och Eva har passat på att fylla mer än ett år.
Hösten är på inmarsch och barnvaktsproblemen börjar hopa sig ute i Fruängen. Ett mail har kommit med förslag på baby sitting möjligheter. Gudmor har lite svårt att möta upp tiderna, men kommer nog att fixa en och annan.
I helgen åkte min underbare brorson Mats, 35, och lilla Eva, 15 mån, med Gudmor och lille Jakob(mer info om Jakob, 10 kommer senare) och hunden Yakki till stugan i Vingåker. Regnet öste ner i princip 24 timmar. Lilla Eva, som sovit extra lång middag denna dag, såg dock till att hålla oss varma. Vilken energi. Efter två minuter i stugan var sig inget likt längre. Det som inte Eva lyckats undersöka hade
brorsonen Mats hastigt och lustigt räddat in i skåp eller på höga höjder. Lilla Eva gick fram som en tornado. Vi turades om lite att se vad hon hade för livsfarliga idéer och jag upptäckte att jag var en ganska orolig person. Hon trillar väl inte ut genom fönstret, det är bara 20 meter till bryggan, trappan är hal och så vidare. Pappa Mats var helcool och bedömde varje situation med sakkunskap. Yakki och Jakob höll sig lite i bakgrunden. När lilla Guddottern somnade vid 8tiden var det faktiskt ganska skönt!!

Pensionista börjar jobba

Tillbaka på Bergendal!?
Kära synliga och osynliga prenumeranter. Bli nu inte förskräckta för att pensionista är tillbaks på gamla jobbet, det var planerat.
När jag insåg att 65-årsdagen närmade sig och att pensionspengarna skulle börja droppa ner i brevlådan, jag menar komma in på kontot, såg jag fram emot en låång skön sommar. Den första på väldigt många år.
Olika omständigheter gjorde att ju närmare sommaren kom, desto kortare blev min semesterdröm.
Pensionsdagen flyttades fram en månad och det bestämdes att jag skulle komma tillbaka ett par veckor i augusti. Och det är jag glad för. Vilket skönt avslut det blir. Jag önskar att alla kunde få det lika beviljat.
Sommarsemestern blev ändå den längsta på många år och har varit helt underbar.

När jag satte mig i bilen, som för övrigt numera är min egen, den första på 30 år, för att komma tillbaka till gamla jobbet var jag inte längre VD på Bergendal.
Vad var jag då? Kanske en sorts rådgivare, kanske en överlämnare eller bara en gammal kvarleva, som inte kunde släppa taget.
När jag körde genom grindstolparna och nerför backen till Bergendal fick jag en känsla av frid. Jag kände en stor lättnad-jag var ansvarsbefriad. Att få komma till Bergendal  i en ny roll kändes fantastiskt skönt.
Hälsa på alla som festat av mig och som jag tagit ett känslosamt adjö av i början på juni, delta i korridorgympan klockan elva, njuta av den goda maten, göra nytta lite till och i lugn och ro lämna över det som varit mitt "livsverk" i nya händer. Det känns bra.
Nu vet jag att allt är sig likt och att det kommer att fortsätta precis som vanligt och lite till. Det känns bra. 
Under hösten och vintern kommer jag att vara tillbaka lite då och då.
Vad gör jag då? Jag ska bland annat gå igenom inventarier och skriva historia. Det känns bra.

Till alla er som önskat mig ett skönt nytt liv. Var så säkra, jag kommer att ta för mig och göra många saker som jag aldrig haft tid med. Dock har jag bestämt mig för att varken bestiga Mount Everest eller det något lättare Mont Blanc, jag kommer inte heller att lära mig glidflygning eller hoppa fallskärm.
Men en cykeltur i Provence eller i bland vingårdarna i Piemonte, eller en kryssning till Istanbul kan jag nog tänka mig ligger i pipeline. Och i oktober börjar jag i Antikskolan, där jag hoppas få lära mig mer om mitt favoritämne. Om någon vill joina mig där ochvill  veta mer föreslår jag att ni kontaktar
www.auktionsverket.se/antikskolan . Det går förstås bra att ringa Pensionista också.



 

Pensionista i svampskogen

Pensionista i svampskogen
Efter att inte ha försökt plocka svamp den senaste 25 åren, på grund av ett flertal misslyckanden, bestämmer sig Pensionista för att göra nya försök. Grannarna i Sjöhagen försvinner ut med svampkorg och stövlar och kommer tillbaka med korgar som dignar av skogens läckerheter. Avundsjukt har jag studerat dom och låtsats som att jag inte bryr mig särskilt mycket.
Kantareller har aldrig förgiftat någon, tänker jag och känner mig helt säker på hur de ser ut. För säkerhets skull kastar jag ett getöga (konstigt uttryck) i min nyinköpta svampbok och sen drar jag på mig stövlarna,  tar en plastpåse, som jag gömmer i fickan och ger mig ut i den villande skogen. Vid min sida min trogna Yakki, som inte letar kantareller utan tycks finna största nöje i att hitta något härligt bajs att rulla sig i.
I början ser jag inga svampar alls men efter ett tag har jag ställt in mina svampögon och då ser jag en del olika sorter men de ser alla farliga ut, och tillhör säkert släkten som kremlor, soppar eller skivlingar. Alla dessa anses ätliga men har alltid en annan svamp som liknar dem och som är mycket giftiga. Typ spindelskivling, giftkremla och dödssopp. Så min spaning efter kantarellerna går vidare.
Plötsligt breder en gul matta ut sig framför mina fötter. Mitt på stigen. De bara står där. De ser ut som småsyskon till Kalle Kantarell. Och då menar jag små syskon. Många är dom , men inte plockbara. Nåväl jag har ett ställe! Det ska nu bevakas. Jag är helt uppjagad och vandrar
hemåt med Yakki vid min sida. Idag har hon hittat ett extremt stinkande bajs och ser mäkta glad och stolt ut. Och fast hon hatar att bada kopplar hennes hundhjärna inte ihop detta rulla sig i skit beteende med det förhatliga badet. Och trot den som vill en ny gul små kantarellmatta ligger framför mig igen. Nu har jag två ställen att ta hand om.
Väl tillbaka i Sjöhagen kan jag inte låta bli att lite nonchigt fråga grannarna hur lång tid det tar för kantareller att bli vuxna. Tja om det regnar ordenligt och dom börjar titta upp så får du nog räkna med minst en dryg vecka. Herre Gud tänker jag, hur ska jag kunna vakta dessa kantareller så länge.
Då säger grannfrun "har du varit på stigen borta vid  Lennarts kohage"?
Rodnande förnekar jag detta, samtidigt inser jag att min kantarelldröm håller på att gå om intet.
Förbaskat också, jag sjunker ihop och har svårtt att hålla masken.
Då fortsätter hon lite med armbågen men med dom förlösande orden, "ja dom kan du gärna ta", vi reser hem till Stockholm i morgon och kommer tillbaka först om 14 dagar.

Till sist ett par ord om andra typer av svampar. Tex nagelsvamp och fotsvamp. Båda var lätta att få när jag fjällvandrade från Saltoloukkta till Kebnekajse. Och svåra att bli av med. Eller penicillium notatum, som vi säkert alla fått för mycket av i sprut eller tablettform, så fort ett litet örsprång dykt upp.
Och så har vi Penicillium Roqueforti och Camenberti (de heter faktiskt så) som ger oss goda ostar.
För att inte tala om den kära Botrytisen och andra jästsvampar, som ger oss öl, vin och bröd.
Det finns flera, men det får bli en annan gång.

Till sist plocka gärna vita toppiga svampar med skivor undertill, men OBS ät dem inte.

En sista sak bara: snart ska jag lära mig att lägga in bilder

Pensionista och gäster

En liten betraktelse över att ha gäster
När jag var en liten flicka sa mina föräldrar att vi skulle få Främmande, när det skulle komma gäster.
Pappa sa förstås att vi skulle få Främmat, för han envisades med att ha kvar sin norrländska accent.
Som barn tänkte jag inte mycket på detta, men man ska ju vårda sitt språk, så när jag blev äldre tyckte jag det var ett märkligt sätt att beskriva allt från fastrar och mostrar till avlägsna affärsbekanta.

Nuförtiden får vi Gäster. Gäster är ofta främmande men ska betraktas som nära anhöriga när de kommer in i vårt hem. I den värld där jag länge verkat, konferensbranschen eller den ska visst kallas mötesindustri, är gäster förknippat med SERVICE. Det ska daltas och duttas. Allt ska serveras på silverfat och inget får gå fel. Det lagas mat, bäddas, städas, man ler hela tiden och frågar om allt är till belåtenhet.

Nu när pensionista har tid att befinna sig i sitt sommarhus, förlåt stuga, kommer det mycket gäster.
Det lagas mat, bäddas och städas. Jag kräver minst en vilodag mellan varje gästomgång, meddelar jag den oföstående maken som mest fiskar och underhåller gästerna. Jag börjar fundera på vilket bokningssystem som ska passa bäst men inser att det är att gå ett steg för långt.

En god vän till mig flyttade till sitt sommarhus i Skåne för att bo permanent. Hon ville fly storstaden, få lugn och ro på ålderns höst. Hon behöver verkligen ett bokningssystem. Jag har varit en stor beundrarinna av hennes gästfrihet. Alla är välkomna och får man inte plats i huset har hon turligt nog ett litet pensionat alldeles intill där man kan övernatta. På morgonen går man tillbaka och får sig en rejäl frukost. Jag föreslår ständigt att hon ska flytta tillbaks till stan för att få lite lugn och ro men hon tänker tappert kämpa vidare.

När vi hade Främmande i mitt barndomshem hjälptes alla åt med det mesta. Tanterna hjälptes åt med matlagning, tävlade om att diska och duka av bordet. Farbröderna diskuterade världsproblemen, drack grogg och funderade nog aldrig över att ge ett handtag. Jag tror att gemenskapen i köksregionerna nog var större än den i groggsalongen.

När man har Gäster ska allt vara klappat och klart när dessa kommer. Huset ska vara nystädat och lukta såpa(gäller sommarhus). Bäst att städa lådorna också ifall någon ska ta ut något. Gräsmattan ska vara nyklippt och de chica utemöblerna ska vara ordentligt avtorkade. Kvinnliga gäster har ofta vita kläder om sommaren.
Det ska vara dukat, maten ska vara exakt klar och vinet kylt och och och.
Sen får inte stressen lysa ur ögonen, som för resten ska vara nysminkade, och självklart har du och maken duschat och bytt om.

I verkliga livet blir det lite si och så med allt detta. Jag är mycket förtjust i att få gäster både spontana
och bokade. Mardrömmen i stycket ovanför är inte verklighet hos oss.

I sommar har jag också varit Gäst hos många vänner. Jag önskar att få vara lite mer Främmat.

Pensionista storhandlar och kokar saft

Pensionista storhandlar och kokar saft
När man är pensionär ska eller åtminstone bör man storhandla. Tänk vad praktiskt. En gång i veckan, kanske än mer sällan, tar man bilen till sin favoritbutik och fyller varuvagn på varuvagn med varor inför kommande vecka. Allt är prydligt nedskrivet på specialdesignade listor med rubriker såsom  mjölkkyl, chark, grönsaker,mjöl och gryner etc.
Det hela är över på en halvtimme och visserligen brände det till i plånboken men nu kan man snabbt ila hem och sätta sig med korsordet eller varför inte ta en promenad med lilla hunden.

I verkliga livet går det inte alls till på detta vis. Pensionista storhandlar visserligen, men det sker mest varje dag.
Varje dag sätter jag mig i bilen, åker milen till ICA i Vingåker och väl där tar jag itu med handlandet. Jag fyller varukorg på varukorg och försöker desperat komma ihåg vad det stod på lappen som jag rev av från hörnet på en gammal Katrineholmskurir.
Tänk om jag igen kommer hem med en massa godsaker men ändå har missat de tre saker jag åkte för att köpa.
Hur mycket varor behövs det egentligen för att driva ett hushåll på två personer och en hund?
Att det behövs en väldig massa pengar står mig nu helt klart. Var har jag varit de senaste 30 åren?
Idag var jag också lite ekonomisk när jag handlade. Tittade på prislappar, köpte ibland bara det näst dyraste och en gång avstod jag helt. Kände mig lite småsnål-men så är man ju pensionär också.
Ikväll ska jag safta röda vinbär. Det kan bli den dyraste saften per liter som producerats.
Visserligen hade jag bären, tog en dryg timme att plocka 2 liter, och sen skulle det handlas silar och major och vanilj och mera. Om ni själva vill pröva följer recept här nedan:
RECEPT: 2 liter röda vinbär (handplockade är bäst), 1 vaniljstång, 6 dl socker 4 dl vatten.
Släng ner bären i en gryta tillsammans med allt utom sockret. Koka svagt i 10 minuter.
Kläm saften ur bären med en sked mot grytkanten. Sila i duk i 30 min. Häll i sockret. Koka och rör om i några minuter (kanske fyra). Skumma ordentligt och häll upp i flaskor (ev flaska).
Förvaras i kyl eller jordkällare om sådan finnes. Lycka till!

Nu ska maken och jag snickra lit eoch bli lite osams!!

Pensionista bloggar vidare

Pensionistas boktips mm
Det tog lång tid att begripa hur man gjorde ett nytt inlägg. Men nu är även detta löst.
Profilbild har jag också lyckats få med. Nu måste jag snart ha nåt vettigt att säga så att ni orkar läsa min blogg då och då.
Det blir nog lite enkla kåerier och betraktelser över min tillvaro och på sikt blir det säkert mer och mer
inriktat på mina intressen- som är alldeles för många!
Jag hoppas också kunna länka till intressanta platser som jag besökt eller besöker.
Mer bilder ska det också bli och så hoppas jag på många medlemmar. Men jag har insett att det är en bragd att kommentera ller bli gruppmedlem i en blogg.

Boktips:
Jag har just läst ut en fantastisk bok Ingrid Betancourt "Även tystnaden har ett slut". Om hennes nästan 7 år långa fångenskap hos FARC-gerillan i den Colombianska djungeln.
En gastkramande berättelse om konsten att uthärda och överleva. Och också att vissa gånger känna glädje mitt i eländet. 626 sidor som man önskar aldrig ska ta slut. Fast för Ingrids skull vill man ju det förstås!

Nam Le är en ung vietnamesisk debutant som skrivit den vackra novellsamlingen Båten. Novellerna utspelas ibl a i New York, Australien, Teheran och är helt fascinerande. En bok jag aldrig köpt om inte någon talat om för mig hur underbar den är.

Försök vakna med ett leende i morgon!

Pensionista lär sig blogga

Pensionista gör sin första trevande flygtur i bloggosfären.
Efter månader av bloggångest gör jag nu ett försök att skapa ett bloggkonto.
Det var ju enkelt!!
Nåja, att lägga in en bild lyckades jag inte med. Rom byggdes inte på en dag.
Nu gäller det att skaffa sig läsare..
Kanske blir det några som liksom jag just gått i pension och som vill följa en nybliven pensionärs glädjeämnen och vedermödor.
Till exempel med att starta en blogg.
Nu stänger jag butiken för denna gång och testar om det går att komma in på denna blogg.