Pensionista lever ljuva livet i Rom

Två gracer i Rom

Pensionista i Anita Ekbergs fotspår på Via Veneto!
Efter några få dagar på hemorten för att packa om och tillfriskna efter den svåra förkylning som Pensionista ådrog sig på Gran Canaria var det dags att resa till Rom. På grund av att Pensionista var så opasslig missade hon dessutom århundradets fest när vännen L fyllde 50.
En lagom tidig morgon möttes A och jag i taxin på väg till Arlanda. Nu skulle det bli riktigt skönt med lite ny avkoppling, förkylningen var putz weck och A och jag såg fram emot ett par härliga dagar i Rom.
Vad gör man då i en stad som har allt och mer därtill. På planet tittade vi i den nyinköpta Resehandboken 10 i Topp men till slut snurrade det bara runt i huvudet av alla möjligheter som fanns.
OK, vi kör en dag kultur och en dag shopping och så blandar vi lite däremellan.
Nu är det bara det att man kan knappt gå ett steg i Rom utan att det är kultur. Så under shoppingdagen hann vi med en hel del härliga kulturupplevelser. Så fort vi såg ett torn, en pyramid, en obelisk, en triumfbåge, en fontän eller en ruin, så åkte Tio i Topp upp ur handväskan och så försökte vi hitta föremålet för vårt intresse i den. Så mitt i shoppingen blev det en hel del annat.

Nåväl - innan vi ens kom till Rom så stod vi där vid bagagebandet och väntade på våra väskor. Och vi väntade och väntade och sen väntade vi inte längre utan insåg med förskräckelse att nu var våra väskor kanske på väg till Hyderabad eller varför inte Bogota eller Addis Abbeba.
När vi skulle anmäla att våra väskor rymt hade vi oturen att hamna efter ett helt företag som inte fått sina väskor, så det tog hela eftermiddagen innan vi var inne i stan.
Vårt fina designhotell hade 9 rum och hette Roma Design Hotel. Roma Design Hotel var beläget på 4 våningen i ett stort pampigt hus just off Via Veneto. Här var det familjär service och frukost på rummet som gällde. Snygga rum med fina detaljer. Eftersom A inte ville spana in mina celluliter
så hade vi nu varsitt dubbelrum. Däremot hade vi inga väskor, så nu hade vi inget att packa upp så det var bara att bege sig ut på spaning efter Det Ljuva Livet!
Harrys Bar högst upp på Via Veneto är ett måste sa jag till A. Solen sken ett tag till så vi tog ett bord ute och beställde varsin Prosecco. Och där satt vi och sippade på denna och sen gick vi in på Harrys och tog en apelsindrink. Sen vandrade vi iväg mot Spanska Trappan för att kolla in hålligånget.
Det blev lite shopping där och då och nu såg man allt man ville ha och som man skulle titta på i morgon- shoppingdagen! Vi följde strömmen mot Fontana di Trevi, ja ni vet där Anita badade med sitt långa blonda hår, yppiga barm och svarta långklänning. Fontänen är byggd på 1700talet och en riktig ungdom med Roms mått mätt. Nu var det inte bara Fontana di Trevi som var en ungdom När vi såg oss om kan man nog tycka att medelåldern den kvällen vid Spanskan och Fontänen var så där 25-30 år efter oss. Och det var nog dom som levde det ljuva livet. Vi tittade mer på liksom.
Vi åt i alla fall en sen middag på Casa dell Amore och sen var det hem och sova.
 Dag två ägnades åt shopping och gode Marcello vilket utbud. Det blev några påsar men man blev som förvirrad av allt. Min vän A är en fena på att skanna av marknaden, så hon hjälpte mig till ett par bra inköp. Bland annat skinnrock och liten handväska.
Vi intog en lång, solig lunch på uteserveringen vid Pantheon och njöt i solen med rosevin och god sallad. Vi såg Vicktor Emmanuelmonumentet, även kallat bröllopstårtan och vi vandrade till Piazza Navona, tog ett glas vin i solen, vandrade till Piazza del Fiore, tog en kaffe och sen på trötta fötter tog vi oss hemåt och vilade en stund innan det blev dags för Harrys Bar, men den här gången i den flotta intima matsalen. Lätt ruinerade bar det av hemåt för att sova.
Dag tre var Kulturdagen. Vi klev på en Hoop on hoop off bus och tog vårt första stop vid Forum Romanum. Där vandrade vi runt nästan ett par timmar. Tjuvlyssnade på engelsspråkiga guider och kontaterade att fast vi båda var latinare så hade vi glömt det mesta om antiken i Rom. Forum Romanum är stort i alla bemärkelser. Sen klev vi på bussen och åkte runt och tittade på sevärdheter från utsidan.Efter en långpromenad runt i Villa Borghese var det hem och vila en stund inför kvällens begivenheter.
Ombytta och klara plankade vi på en buss ner emot Trastevere. Roms charmigaste stadsdel.Där irrade vi runt ett tag innan vi hittade den rekommenderade restaurangen. Klockan var halv åtta och restaurangen var helt tom. Vi tänkte först ända, men va fasen sa A, vi går in och iinom en halvtimme var krogen fullsatt.
Vi dividerade en del över hur vi skulle ta oss hem och det slutade med att vi gick genom hela Rom.
Det var en skön kväll, vi ilade över Tibern över Isola längs med Capitolium, förbi Bröllopstårtan, Corson och hamnade igen vid Fontana di Trevi. Där var varken Anita eller Marcello. Men så vackert
i nattljuset. Till sist via Barberini till Veneto och till sist i säng på Roma Design Hotel.
Dag fyra ägnade vi oss åt att åka hem till Stockholm.
 Visste ni kära läsare att det tar elva år att titta på alla saker i Sankt Peterskyrkan!

Pensionista målar i Aguimes

 Pensionista har varit upptagen med att bli konstnär!

Pensionista fick en gåva hon inte trodde hon ville ha. En målarkurs.
Inte sedan hon la ner penseln och pennan och kastade vattenfärgsskrinet med sina felblandade brunfärgade rundlar har hon hållit i en pensel. Då var hon 12 år.
Men nu skulle det bli av trots allt. Min vän R var helt övertygad om att jag skulle tycka att det skulle bli roligt och han sa att alla kunde lära sig måla. Alla utom jag, tänkte Pensionista!

Men, man kunde väl i alla fall ta den målande maken i hampan och åka en vecka till Gran Canaria bara för att få det gjort.
Lite förberedelser krävdes redan på hemmaplan. Inköp av nybörjarkit, oljefärger, penslar, palett och dukar. Och så en fin målarrock, så att man åtminstone skulle känna sig lite snygg. Men i samband med inköpen började det pirra i målarnerven. Nu kände jag att detta skulle bli riktigt spännande och tänk om jag skulle kunna skapa någonting.
7 målare, en Pensionista och en målarfröken möttes en tidig morgon på Arlanda för avfärd mot Gran Canaria och dess gamla huvudstad i bergen Auguimes.
Flygresan gick bra förutom att vi på vår rad var tvugna att byta rad med de ungar som från början satt bakom oss och ägnade tiden åt att skrika i våra öron och sparka oss i ryggen. Så får inte 5-6 åringar bete sig.
I Aguimes, en mycket vacker men nästan sönderrenoverad liten stad, möttes vi av N, som sen tog hand om smått och gott under hela resan. N är konstnär men borde egentligen jobba med service, en jättebra kille. Där var också min vän R som jobbar för ett kulturutbyte mellan Aguimes och Edsviks Konsthall.
Maken och jag inkvarterades furstligt i det gamla Rådhuset i rådhussalen. Minst fem meter i takhöjd och vackra trägolv och stora takbjälkar. Det var svinkallt! Omöjligt att värma upp sådana volymer.
Men sköna filtar virades runt kroppen och så bar det ner under täcket. På dagarna sken solen och om vi ville kunde vi sitta och mysa i den på våra tre paradbalkonger mot gatan!
Men se då ville vi måla, måla, måla. Stå i den lilla lösningsmedelstinkande ateljen och försöka rita ett träd eller en buske och sen måla den. Det var ett helsike men ett roligt sådant. Jag njöt i fulla drag och ville knappt pausa eller gå ut i landskapet i solen. Det var så avkopplande och skönt att bara stå där och försöka och försöka igen. Färgblandning var extremt svårt och eftersom nybörjarkittet endast innehöll 6 färger plus vitt, tänkte sig den som satt ihop detta att nybörjaren måste starta från grunden med att blanda. Mina färger blev mest mörkt bruna eller mörkt bruna eller lite ljusare grönbruna.
Men jag målade på och ändrade motiven efter färgerna. En bild som var någorlunda ljus från början förvandlade jag snabbt till ett mörkbrunt ökenlandskap.
Vår fröken A var en tålmodig person. Hon försökte se något positivt i det mesta. Jag tror att hon i stället för att sova på nätterna satt på rummet och övade på superlativer. Hon hade positiva ord över till alla. Men ledde oss ändå framåt med varlig hand.
Alla målarkamrater var trevliga och mysiga och målade hela tiden.Inget bus här inte.
På kvällarna åt vi middag i Kamelstallet och maten kunde ha varit bättre men frukosten var riktigt bra.

Vi gjorde en utflykt till en vacker dal där mandelträden nästan blommade och satt där satt jag och maken och målade under ett träd och käkade apelsiner. Häftigt!

Är detta mandelträd?

Vi var också i Las Palmas, den nuvarande huvudstaden, och den förvånade genom att ha en underbar gammal stadskärna som tom är ett världsarv. Så det finns mycket annat på denna ö, förutom Maspalomas, Playa Ingles och allt vad det nu kan heta dessa heta turistplatser.

Varje eftermiddag var det visning och stor uppställning över vad vi åstadkommit under dagen. Det var jätteroligt och jag var glad hela tiden för att jag överhuvudtaget gjort något. Sista dagen var det stor vernissage, som faktiskt uppmärksammades av kulturborgarrådet i Augimes och pressen var också där!
Ja, vad ska man inte vara med om som Pensionista!