Pensionista i Nepal. Del 2. Världsarv, Budda och buss.

Pensionista vandrar runt stupor, besöker världsarv och beser likbränning.
När Pensionista landat i Kathmandu bar det direkt av till världsarv och likbränning. Omtumlad och trött efter låång resa besökte Pensionista världarvet Pashupatinah, Nepals viktigaste Shivatempel vid floden Bagmati.
Där i den torrlagda floden vimsade det runt ett antal heliga kossor och vid stranden var likbål resta och där låg ett litet vitt bylte i väntan på att gå upp i rök. För att sen så småningom, när vattnet stigit i Bagmati, skickas neråt floden till den heliga Gagnes. Sen bar det raskt iväg till buddistiska Bodnath, en stupa som jag gick runt tio varv och drog på alla bönesnurror jag kom åt.
Vår bästa guide Jenny gjorde sitt bästa för att förklara för 18 trötta resenärer vad tempel och stupor
hade för betydelse i de olika religionerna.
När vi senare mot kvällen kom till vårt hotell med det förpliktigande namnet Nirvana sjönk stämningen något. Nirvana hade sett sina bästa dagar. Men läget i Tameldistriktet var bra.

Kathmandus Marcusplats

Tagetes till gudars ära
 

 Förutom de vackra världsarven tyckte jag att Kathmandu var en ganska stökig och inte särskilt vacker stad.
Annat var det med staden Baktaphur, som är ett världsarv i sig. En underbar stad fylld med kultur, fantastiska newarihus och massor av imponerande träsniderier tex Påfågelsfönstret men också trevlig shopping. Här hade jag gärna övernattat och fått chansen att se och göra mer. Vi besökte också en fin liten stad som heter Tanzen där livet pågick precis som vanligt och turisterna var få.

,

Newaristaden Bandipur hade utlovat storslagna vyer över Himalyas toppar men dimmorna ville annorlunda och jag såg inte ett smack av bergen. Staden var liten och rar men behövde inget besök av Pensionista.

Pokhara belägen vid en stor sjö, Phewas Tal, utgjorde en skön oas efter vår långa vandring i Annapurna. Här bjöds på god indisk mat och ett riktigt Spa med skön massage och varmvatten på rummet.

Ett resmål som kändes stort var Lumbini, Buddas födelseplats.
Jag tror att vägen dit hette Siddhartha Highway! Men kära läsare, vägen påminde mest om en mindre landsväg i Norrland. Det var här som Maya Devi, Buddas morsa, födde honom under ett Bodhiträd.
Vid utgången ville man att vi skulle skriva på en lista om att Budda var född i Lumbini. Tänk om de haft en sån när jag för några år sen besökte Födelsekyrkan i Betlehem. Typ Jesus är född i Bethlehem.
Det var en het dag närmare 35 grader i skuggan. Vi vandrade runt sjön, där världens buddister från olika länder i dag har byggt upp sina tempel. Jag köpte ett hönsägg och bjöd en liten hund på. Och sen hyrde Eva-no chili och jag en rickshaw och tog oss snabbt till hotellet.
Alla dessa resor härs och tvärs i Nepal företogs med buss. En liten vit buss

med duktig chaufför och bisittare. Oturligt nog hade den bara AC när det blev kväll eller  meddetsamma på morgonen. Under de heta dagarna i södra Nepal var det de öppna fönstren som skapade en känsla av luft, en luft så dammig att det ibland blev svårt att andas. Trafiken var förfärlig och utan överdrift livsfarlig. Men vi höll bara på att råka riktigt illa ut en gång. Att vi fick punka kändes bara som en välkommen extra paus med honey-ginger-lemon tea.
Eftersom jag har svårigheter med åksjuka hade jag privilegiet att få sitta längst fram och ha bra utsikt och trivsamt sällskap med våran bästa Jenny.
Jenny som berättade att om man plattade ut Nepals berg, så skulle de uppta en tiondel av jordens yta. Det ni! Men trots trevligt sällskap, fina vyer och känsla av förflyttning hade jag nog föredragit att vi flygit vissa sträckor.
Särskilt den sista bussresan från Chitwan till Nagarkot. Jag tror att den totalt med pauser etc tog mellan 10-11 timmar. I Nagarkot bodde vi på resans bästa hotell, 2200 meter upp på kanten av Kathmandudalen. Härifrån skulle vi få se en fantastisk soluppgång och alla bergen en sista gång- men det blev tji! Och hur som helst - inget kan ha varit vackrare än soluppgången över Annapurna.

Soluppgång över Annapurna.
Tagen med mobilkamera

Den sista delen om Pensionistas Nepalresa, del 3, publiceras inom kort.

 

 

I Nepal finns inga liftar-men Pensionista tar sig fram ändå. Del 1.

Pensionista har nu gjort sin ungdomsdröm till sann och med hjälp av armar och ben tagit sig upp till 3200 meter i Himalyamassivet. Flåsande, hostande i den syrefattiga luften kämpade Pensionista sig framåt steg för steg.
På andra dagens kväll, strax före mörkrets inbrott vacklade Pensionista in i det iskalla tehuset och var lycklig över att få lägga sin sovsäck på en två centimeter tjock madrass på en brädsäng. Den kvällen tog hon inte av mig sitt svettiga underställ eller tvättade ansiktet. Tanden fick dock sitt. Halv åtta sov hon.
Vid väckningen klockan 05.45 stod Smurfen, CheriLama och Dwao utanför "dörren" och erbjöd te och varm mjölk i plåtkopp. Ledbruten efter tio timmars vandring rakt upp (1350 höjdmeter dag 2)
tittade jag ut och där rakt framför mig gick solen upp över Annapurnas höga toppar. Annapurna 1, Daulaghiri, Macchupuccere (Machu Pichu?) och många fler. Jag häpnade, njöt och ville omfamna bergen. Och denna dag skulle vi dessutom ha vilo-och anpassningsdag, så jag kunde sitta hela dagen och glo på bergen, tvätta mig, byta underställ, smörja in fötterna. I denna lilla by, Ghorepani, på runt 3000 meters höjd fanns ett café, där vi kunde njuta av en apfelstrudel och riktigt kaffe. Hur konstigt som helst.

På bilderna ses Pensionista nyvaknad iklädd sovsäck och mössa med ryggen åt de vackra topparna.
Pensionista vandrar nästa dag genom en Rhododendronskog, och då menar jag stor skog med flera meter höga Rhododentronträd. Skogen ligger mellan Ghorepani och Thadapani på mellan 2800-2500 meter.
På 3200 meter pustar Pensionista ut med Dwao, som varit hennes vandringsskugga på uppstigningen. I trossen ingick för övrigt 22 bärare, kökspojkar, kock och guider. De rörde sig smidigt uppåt i flipflops med trettio kilo runt pannan. Allt skulle bäras. Två jättestora gastuber för matlagning, köksutrustning, mat, tallrikar, muggar, bestick, vandrarnas packningar, bärarnas egna grejer mm. Kocken lagade förvånansvärt god mat, näringsriktig och anpassad. Han skulle för resten vidare till Mount Everest Base Camp för att laga mat åt en grupp om 9 amerikaner, som skulle försöka sig på en toppbestigning av the big mountain. Det kändes lite tufft.
Så fortgick vandringen. Underbara vyer, stark, närvarande känsla, ont i knäna (nerför är jobbigt),
Neråt, neråt men uppåt och uppåt igen. Så när vi var inne på tredje övernattningen befnn vi oss fortfarande högt uppe, trots att jag tyckte att vi gått så mycket neråt. Bara lite till sa skuggan Dwao.
Några steg till. Efter pauserna, ofta med honey-lemon-ginger tea, reste jag mig ofta först och ville gå vidare. Dwao vande sig vid detta och smög efter. Ingen fick gå ensam på berget. Jag gick först därför att jag inte alltid skulle komma sist.
Reskamraterna var ett mycket trevligt och piggt gäng och många hade god kondis och inga höjdproblem. Så de älgade på. Efter huvudguiden, ofta Dill, gick långbenta Hans och hans betydligt kortare Britta. Men Britta hade superkondis och guppade fram med lätta steg. Sen växlade gruppen något men där längst fram sågs ofta Barbro 81 år. En underbar liten stenget från Karlstad.
Uppvuxna på nordligaste breddgraderna i Sverige vandrade Kurt och Eila på som om detta var intet mot de svenska fjällen. Eila, den sötnosen, som ville vara fin dök helt plötsligt upp med papiljotter
som sen resulterade i att vi kallade oss för Papiljottgruppen. Bland de sista gick jag, chiliflickan Eva och Ingrid. Men sist gick Ann-Kathrin, som haft otur och skadat knäet. Tappert och med hjälp av Smurfen och CheriLama tog hon sig både upp och ner. Hon fick för övrigt applåder varje gång hon kom fram till ett stopp.Och allra sist gick Navaraj, ansvarig för arrangemangen eller Jenny, vår underbara reseledare. Deras uppgift var att se till att ingen blev lämnad ensam på slutet.
I gruppen fanns tre läkare, två sjuksköterskor och en barnmorska. Det kändes tryggt.
Doktor Margaretha försäkrade mig tex om att jag inte hade svår lunginflammation och att jag inte skulle äta min medhavda penicillin. Jag led bara av vanliga andningssvårighetr pga hög höjd.
Doktor Gunvor försäkrade mig om att det var onödigt att börja äta Malariaprofylax inför resan ner till södra Nepal medan doktor Anders inte fick tillfälle att ställa någon diagnos, men han var ju gynekolog.
Sista natten på vandringen, i Gnadruk, bodde vi på ett hotell, med varmvatten, något duschliknande på rummet och egen toa. Detta hotell, som i Sverige inte skulle ha fått mer än -1 vid en klassificering blev direkt fyrstjärnigt i Annapurna. Här fick jag en bra Trekkingmasage på rummet av en ung man och efter middagen dansade hela gänget med våra "sherpas". Jag hade Monas födelsedagsvals nedladdad från Spotify och vi dansade vals för våra nepalesiska vänner.
Sista dagen bar det rejält utför och många byar passerades. Vandringen avslutades dessvärre på en varm, svettig sandgrusväg. Sista sträckan hade verkligen varit bättre med Jeep. Våra rena lungor fylldes snabbt med vägdammet och stämningen sjönk lite.
Vid sista lunchen vid Annapurna avtackades bärarna. Vi applåderade dem och de oss.
Nu blir det dags för nya äventyr men först lite kultur. Läs del 2 om Pensionista i Nepal

Kommer snart !