Pensionista som kulturtant







Guldskatter i Bergrummet om Inkas uppgång och fall

 Min kära fosterdotter Ana nu 35 år, är en äkta inka. Hon har kommit till Sverige som liten flicka 19 månader gammal, för att leva sitt liv här. Ana har varit tillbaka i Peru flera gånger och fått tillbaka sin familj. Men så Inka hon är är hon ändå det svenskaste man kan träffa.

Idag besökte vi Guldrummet tillsammans och vi blev där i nästan två och en halv timme. Det var så spännande att läsa alla infotavlor om allt som rörde inkafolkets liv. Kan ni tänka er att på några år under 1500talet, dog ca 28 miljoner inkas på grund av de sjukdomar som spanjorerna, conquistadorerna, förde med sig. Kvar var ca 1,5 miljoner av inkafolket. Och än idag hittar man enorma skatter när man börjar rota i marken. Om jag minns rätt var det 2007 som en stor kvinnograv fylld med guldskatter upptäcktes. Så förmodligen finns det kvar massor med oupptäckta möjligheter för dig och mig om vi reser dit och tar med en spade.

Odd Nerdrum på Edsviks Konsthall

På Edsviks Konsthall i Sollentuna har man gjort ett stort klipp.

Ricardo Donoso har lyckats fånga en av våra stora samtida nordiska mästare. Odd Nerdrum verkar vara en självupptagen typ som ställer ut en oändlig massa självporträtt. Men vilken målare. fantastiskt hantverk och ljus och färger som man bara ser hos de gamla mästarna. Odd Nerdrum gillar tydligen också slaktade djur, så dessa kan man också få se en del av på utställningen. Därför bör tex jägare gilla utställningen. Även om man är säker på att man inte gillar Nerdrum tycker jag ändå att man ska åka ut till Edsvik, för att se en av samtidens stora. Om du vill köpa en målning börjar priserna runt 2 millar.

Ilija Repin ställer ut tillsammans med ett
antal ryska konstnärer under ismen
Peredvizhniki

Nationalmuseum, där jag fö just skickade in min medlemsavgift för 2012, är ett pålitligt museum. Kvaliteten på deras utställningar är alltid hög och jag trivs där. Att nu för första gången i Sverige få se de ryska banbrytarna var helt fantastiskt. De skildrar fattigdom och politiskt förtryck men också porträtt av borgare och sagomotiv och vackra landskap. Peredvizhniki bildades 1870 som en motkraft till den ryska konstakademins konservatism.

En introduktion till den här utställningen finns på http://www.nationalmuseum.se/. Kan du inte gå på utställningen, kolla in den 10 minuter långa filmen.



O

Turner Monet Twombly
på Moderna Museet

j oj vad denna bild har trilskats. Den kanske är skyddad och då får jag väl däng för upphovsmannarätt. Vi får väl se. Detta är alltså en utställning där jag gissar att man vill jämföra tre konstnärer från olika epoker och hitta den inspiration som de fått från varandra. Men vem inspirerade då Turner? Bilden här bredvid målade i alla fall Monet och den är riktigt häftig. Annars var det ju Turner som tilltalade mig mest. Hans dimmor är ju världsberömda.

Jag har även besökt Medelhavsmuseet denna vecka och titta på Grekiska gudar och Romerska kejsare och riktiga mumier från Egypten. Det fanns tom en liten mumieflicka på ca 10år där. Men bäst var deras mysiga restaurang en trappa upp. God ekologisk mat och fin utsikt över vårt eget Kungliga slott. Kan varmt rekommenderas för fikapaus eller lunch om man är i närheten av

 Gustav Adolfs torg.

I morgon måndag är det dags igen för en tur till Nationalmuseum, då firar vännerna Finalkväll och vi ska överlämna en gåva om 5,3 miljoner till Museet. Visste ni att staten inte lämnar några medel för inköp av föremål eller konst till vårt nationalmuseum? Så det är tur att det finns vänner och spons.

Nu har kulturen fått sitt och det kommer att dröja innan jag ens orkar gå på bio!

Pensionistas hundar



Det här är Yakki

Min bästa vän

     Pensionista har nästan alltid haft hund. Min första hund fick jag när jag var nio och det var en Lakelandterrier vid namn Tuff. Tuff var också min bästa vän under många år och det känns konstigt att det var mer än 50 år sen ha kom in i mitt liv. Jag minns det som igår när mamma och pappa kom hem med honom, en liten valpis som knappt syntes där han låg i mammas väldiga bisampäls. Jag skrek rakt ut och skrämde den stackaren så det tog lång, lång tid innan han tyckte att jag var hans nästa vän.

Nästa hund inköptes när jag bodde i New York på 60-talet."Vad tar ni för valpen där i fönstret".. var en slagdänga på 50-talet. den var svår att förstå eftersom vi i Sverige inte hade valpar till salu i skyltfönster.
Men det hade dom i New York! Och där nästan granne med mig på 34th Street satt en söt litet Yorkshireterriervalp och tittade på mig med ledsna ögon, när jag om morgnarna ilade till mitt PR-jobb på Madison Ave.
En dag när jag utmattad kom hem efter en hård dag i reklamens underbara värld, klev jag rakt in i butiken och köpte hunden rätt upp och ner. Det var den minsta hund jag nånsin sett och som vuxen vägde hon inte mer än en och en halv liter mjölk. Så långt innan nutida partyprinsessor bar jag runt på en liten yorkshire vid namn Smulan i handväskan.
Efter ett drygt år var det dags att flytta tillbaks till Stockholm. Smulan skulle med och smugglas in i Sverige. Ingen karantän på 6 månader var aktuell. En väska inköptes , Smulan drogades milt och jag och min kompis V steg ombord på planet till Stockholm. V och jag var för tillfället hippies och hade stora yviga, broderade skinnvästar och bandanna. På tullen i Arlanda tyckte man tydligen att det såg skumt ut så vi beordrades fram för att visa upp vad vi hade i handbagaget. Det var ett förfärligt ögonblick när tullaren drog upp blixtläset i väskan och en yrvaken Smulan tittade upp på oss.
Snälla, snälla det är bara en liten valp sa jag fast hon nu var vuxen, men det förstod inte tullaren.
Ett ögonblick möttes våra ögon, och ljuv musik uppstod inte, men han sa "Stick iväg men fort!"
V och jag rusade ut med Smulan i väskan och så var den saken kirrad. (Brottet är preskiberat)
Smulan blev 11 år och dog av hjärtfel.

Sen dröjde det några år innan det blev dags för Ruff, en sur Welsh Corgi som jag verkligen älskade trots att han var egensinnig och gärna nafsade efter småbarn. Ruff blev gårdshund på Bergendal
och där gick han runt och mådde gott i fjorton år. Oftast satt han på gårdsplanen, så att bussarna med kursdeltagarna fick stanna och försöka få honom ur vägen. Ibland smet han i föreläsningslokalerna
där han tiggde konferensgodis och kakor vid fikastunderna. Men roligast var det när vi hade ett
veckolångt besök av FNs generalsekreterare Kaffepannan. Ruff smet då upp i hans rum en trappa upp i en av flyglarna. Annans livvakter tyckte inte att det var en bra idé och försökte locka ner honom.
Jag var inte på plats, men en snabbtänkt receptionist tog en choklakaka från kiosken, la en chokladbit på varje trappsteg och lockade på så sätt ner Ruff under jubel av livvakter och Annan.
Med Ruff måste jag ha vandrat oräkneliga mil runt Sollentuna och när han 14 gammal inte vile gå längre var det med en stor sorg som vi, maken och jag, beslöt att avliva honom en trist novemberdag.

Sen skulle vi inte ha några fler hundar!

Men efter några år så var det dags igen och så kom vår bästa vän Yakki in i familjen.
En Shiba, född utomhus i en hundgård vid Vättern. En klimattuffing men en väldigt delikat flicka.
Om Yakki ska jag berätta en annan gång.

PS Jag är mycket stolt över att jag nu lärt mig lägga in en bild. Tack Valentina!

Bob Dylan kraxar på Globen

Pensionista lyssnar på Dylankrax och njuter av godingen Mark Knopler

Som pensionär har man tid att gå på lite fler konserter tänkte Pensionista när sommaren stod i full blom.
Till hösten ska det nog bli en hel del, tänkte Pensionista och kände sig väldigt nöjd med att nu minsann kunde man planera saker långt i förväg.
Jag satsar på att gå igenom Ticnets lista tänkte jag och satte igång.
Och i precis det ögonblicket dök det upp ett förslag till konsert med the greatest-  med Bob med Bob Dylan.
Yes, här har vi det, tänkte jag och mindes en annan sommar för över 40 år sedan. En sommar i New York
som kom att präglas av en festival som kom att bli så kult så att det känns nästan overkligt att ha varit där. Woodstock sommaren 1969. Dylan var visserligen inte där, trots att man hade förlagt festivalen nära hans hem.
Han åkte i stället iväg till England och Isle of Wight för att delta där.
Men som ni alla vet är ingenting för tidigt och ingenting för sent, så nu skulle det bli av att ta sig en titt på
"idolen".
Två biljetter hade jag. Jag skulle överraska maken med den ena. Maken är ju som pensionistas läsekrets känner till för tillfället justerad, så det var inte hans grej att sitta i Globen och lyssna på en gammal legend.
Detta kom jag inte på förrän ett par veckor före Dagen D (som i Dylan).
Och sen gick det några dagar till och då kom jag på att jag har en vän, som brukar gå på konserter av alla de slag och som säkert inte hade någon biljett till Dylan.
Min vän M bokade in sig och så var det kirrat.
Efter en bit mat och lite rödtjut (typiskt 60-talsuttryck) på Tapasbar i Gamla Stan bar det av till Globen.
Det var nu jag skulle berätta för M att vi inte hade platser bredvid varann. Jag låtsades först att jag glömt biljetterna, så när det bara handlade om att vi nte hade platser bredvid varann, så sa M att det var helt OK.
När vi lite försenade smög in på Globen var Mark Knopler redan på scenen. Det var så skönt att slå sig ner och bara njuta av hans och bandets suveräna musik. Mark Knopler som i stället för förband fick presentera sig som Special Guest. En mycket special sådan som i mina öron var 10-falt bättre att lyssna till än Mr Bob himself.
Ja jag måste säga att jag var helt trollbunden, särksilt av de gamle Dire låtarna.
Sen var det paus och nu steg spänningen. M och jag tog en promenad runt ikring Globen och utbytte tankar om vad som hittills varit. Stackars M berättade att hon satt bredvid en galning som trodde att det var han som var trummis, men det är väl bara att stå ut sa M.
Så var det då dags för Mr Bob Dylan. Plötsligt står en svart  pinne med hatt på scen. Det måste vara Dylan, tänker jag och förbannar att våra platser på A läktaren ingång 21 är alldeles för långt borta för att man ska kunna se så mycket mer av honom. Då upphäver han sin röst och en rysning går genom kroppen och det skär i öronen.
Vad var det, tänker jag förskräckt men inser snart att det är Den Stores röst. Och så fortsätter det nästan hela tiden. Då och då lyckas han få fram något som liknar en ton, men  mer är det inte. Dessutom plockar han och rotar i sina låtar så de är i princip oigenkännliga. Men bandet, hans fantastiska fivestar band, kompenserar allt och gör ändå föreställningen någorlunda njutbar och prisvärd. Men den svarta pinnen med hatt imponerar inte och fast Globen är fullsatt blir det inga applådåskor. Och inte bara det, man reser sig upp och går.
M och jag håller oss kvar men vi är nog båda glada att Mr Bob Dylan inte har för vana att ge något extranummer.
Scenen släcks ner snabbt och så är han borta.
Två kvällar tidigare uppträdde Rihanna på Globen. Den publiken glödde nog mer men där var det nog inte så många silverrävar heller.

Pensionista

Pensionista testar att bli bättre på layout