Pensionista veckohandlar

Pensionista skapar ordning och reda i köket!
Rubriken ovan kanske förvånar mina närmaste. Detta efter 25 års oreda i köket. Men nu ska här planeras och handling ska ske i
rättan tid.

"Ska vi ha nåt till middag idag eller behöver vi handla något"? är makens stående fråga nästan
varje dag de senaste åren. Efter diverse suckande och ojanden kommer  vi fram till att vi som vanligt inte har någon middagsmat, tvättmedlet och toapappret är slut och den där burken med gåslever vill vi spara ett tag till.
Under alla år som Pensionista arbetade och maken var åtminstone halvpensionär hoppades jag att han skulle ha fyllt kylskåpet, lagat maten och diskat lunchdisken - men ack detta skulle vara vårt gemensamma värv.
Allt blev värre när vi flyttade in till stan. Att bo mittemellan Hemköp, ICA och Coop, som alla har öppet till 22.00 alla dagar gör det inte lättare att bestämma sig för att ta nya tag. Att dessutom alltid komma samtidigt med alla andra sådär runt 17-18tiden var väl inte supersmart.

Men nu har vi bestämt oss för veckohandling! Vi ska göra checklistor på alla tänkbara varor ett hushåll behöver, gå igenom och bocka av dessa inför varje köptillfälle och göra matsedel.
Att göra matsedel visade sig inte vara helt lätt. Skulle vi nu laga mat varje dag, kanske tom två gånger om dagen och skulle vi planera in ett restaurangbesök i veckan och så måste vi hålla ordning på vårt sociala schema. Var vi kanske bortbjudna någon kväll eller som så ofta nu när man är Pensionista bortbjudna på långlunch. Eler hade vi kanske bjudit hem några vänner.
Beslutet blev att handla specerier, förbrukningsgrejer vissa färskvaror som mjölk,fil, ost, smör etc
en gång per vecka och sen göra matsedel för måndag t.o.m.torsdag och fredag-söndag. Det blir visserligen  att handla två gånger per vecka,, men man kan ju inte bli hushållsproffs på en gång.
Sen ska vi handla färskt bröd varje dag, men det räknas inte.

Matsedel skulle nog bli lätt att göra. Det var bara att ta fram någon eller några av vår 57! kokböcker
och sätta igång. Vad finns det för råvaror, få se nu. Kyckling, kött, fisk, lamm, fläsk. OK fisk två gånger i veckan och sen lite blandad kompott.
Bland kokböckerna hittar maken ett häfte med mat han vill ha och han börjar läsa:
Blodpalt,  Klappgröt, Finka, Klämma, Stekt sill.
"Men Herregud vad yrar du om" undrar jag oroligt. "Vad är det för skrift"?
"Det är en bok jag beställt av Hillevi Åkerlund i Skellefteå," svarar maken med förorättad röst.
"Jaha, men den kommer inte att ingå i vår veckomatsedel", svarar jag lungt. Men innerst inne oroas jag för att det här var ett försök att destruera det här med veckohandlingen.

Till slut får vi ihop en helgmatsedel med kyckling, lax och chorizo som huvudingredienser.
Och så är det dags att gå till butiken. Listan är lång, kylskåpet är tomt. Jag tar ryggsäck och
maken tar tre påsar och så ger vi oss iväg tidigt om fredag morgon.
Butiken är nästan tom.
"Har det hänt nåt"? undrar maken."Varför är det så tomt"?
"Nu är de flesta på jobbet och alla barn är på dagis och nu är det pensionärernas tid", svarar jag pedagogiskt.
"Var är då alla pensionärer"? undrar maken
"De sover och läser tidningen just nu men är snart på benen och då blir det full rulle här", blir mitt
opedagogiska svar. Och både maken och jag tänker att det borde vi också göra, men vi låtsas inte om det inför varann.
Jag har gjort två inköpsdokument- ett till maken ett till mig. Han har fått det lättaste.
När vi är klara fyller vi ryggsäck och kassar och orkar knappt bära hem allt. Dyrt blev det också.
Är det så här dyrt att veckohandla, tänker jag.
Det hela avslutas med att vi fyller kylskåpet, brygger en kopp kaffe och sen lägger vi oss och läser tidningen och stiger inte upp förrän till lunch som riktiga pensionärer.

Om ni kära läsare till äventyrs vill laga lite Finka, så kommer receptet här:
Skarpkakun
5 dl mjölk
5 dl vatten och en buljongtärning
Salt efter behag
Låt mjölken eller buljongen koka upp.
Bryt Skarpkakun i bitar och lägg i.
Koka ett tag.
Serveras med en klick smör.
Bon appetit!

Idag gick jag in på Designtorget och köpte en sån där vagn som man drar efter sig.

Pensionistas Tripadvisor PPPPPl

Pensionistas egen tripadvisor
Pensionista delar med sig av goda och mindre goda och skitdåliga erfarenheter ur höstens hotellutbud samt filosoferar lite över resande i största allmänhet.

Under hösten har det blivit en del resor öster-och västerut. Som vanligt var  resmålen inte planerade särskilt långt i förväg utan det mesta gjordes lite ad hoc.
Nuförtiden är ju förarbetena till resorna extremt jobbiga. Allt ska man göra själv.
Först ska man ju bestämma vart man ska åka. Ska man åka till ett ställe man redan vart på och som man gillade eller ska man kasta sig ut i det okända, som kallas världen. Ska man åka till storstad eller badort eller fjällvandra eller åka på safari eller bara vara etc i det oändliga....
När man så bestämt sig börjar eländet. Nu ska man in på platsens sajt. Googla och googla. Först lite om resmålet och varje gång man försöker lära sig något om den plats man skrivit in så kommer man i stället till en hotellbokningssajt.
Nåja, hotell ska man ju ha så varför inte börja i den änden.
När man lämnar datorn med blödande ögon ett par timmar senare har man förhoppningsvis hittat "the place", man har skrivit ut ett bokningsdokument och pustar ut en stund innan man ska köpa flygresa.
Då googlar man flyg och vips kommer världens alla bästa sajter för flygbokning upp.
Detta är om möjligt ännu värre än att boka hotell. Utbudet är gigantiskt och nu börjar ett gatlopp mellan olika flygbolag med olika avgångstider, priser, landningsplatser. Och när man zappar runt så hiner man glömma vad som var på den första och vilka man tittat på.
Till sist får man i alla fall ihop det och med uttorkade ögon, yrsel och brain drain tar man triumfatoriskt ut den utskrivna biljetten ur datorn. Bara för att i nästa ögonblick komma ihåg att allt man behöver är bokningsreferensen.
Jag minns med vemod när jag gick in på SASkontoret på Sveavägen och där ordnade resor till alla de avlägsna platser som jag ville besöka. Biljetterna var flera meter långa och verkliga värdehandlngar.
Och när jag skriver detta vet jag inte ens om mitt favoritbolag SAS finns kvar!

I oktober reste min syster K och jag till Bodrum i Turkiet. Vilket ställe! Överraskande underbart.

 Vår Romeo-Julia balkong.
 

En vacker och ren och stillsam stad vid Medelhavet. 20 minuter från Kos och Samos, dit vi aldrig gjorde någon utflykt. Superbra shopping, god mat, vänliga människor. Och ett fantastiskt hotell
El Vino. Fjärran från de lyxiga jätteanläggningar som låg som stora drakar runt Bodrum.
Litet, smart, två-pooligt, terasserat, massor med blommor och blad, underbar frukost och goda middagar på takterassen mede hänförande utsikt över staden och havet. Vi lämnade hotellet enbart för att shoppa och kanske äta lite lunch nere vid den livliga hamnen.

El Vino hade 5 stjärnor på Tripadvisor. Och på  Pensionistas rating blir det 5 P.

Nästa resa gick till Paris. Makens tioåriga barnbarn H, skulle i likhet med sina äldre bröder få en Parisresa i tio-årspresent. Farfar och farfarfru var Hs värdar. Nu var det Disneyland, Eiffeltornet(för femtioelfte gången), CentrePompidou med flera av Paris sevärdheter som stod på programmet. Hur vill man bo då?
Praktiskt, tre i samma rum, mer modernt, centralt, tunnelbana rätt in i hotellet. Vi satsade på Novotel i Montparnasse. Det var precis vad vi behövde. Praktiskt och tråkigt. Barnvänligt. Skojiga Hallowen
dekorationer. Ej värt ett foto. För övrigt bestämde jag mig för att jag sett nog av Paris och åker nog inte dit på länge.
Novotel var ett 4 stjärnigt hotell. På Pensionistas rating blir det tre P. Inget för par!

En bild säger mer än tusen ord

Efter några dagar vinkar farfarfru hejdå till maken och H och tar tåget från Paris Nord till London Paddington. Spännande tunnelresa under kanalen förväntades-men ack så överreklamerat. Dock perfekt eftersom man lämnar en citykärna för en annan.
Nu skulle jag koppla av och ha lite egen tid, som det heter nuförtiden. Museer, shopping, promenader i parkerna stod på programmet. Och så bo bra, mindre designhotell, fyra stjärnor. Hotell Ceasar i välkända Bayswater, där hotellen inte duggar tätt utan är mer som störtregn.
Vilket skithotell. Rummet var en skrubb, ingen plats för väskan,ingen stol att sitta på ingen spegel-ja ingenting.Utsikten var förståss över fläktrummet. Men i badrummet fanns det fina produkter.
4-stjärnigt stod det på booking.com. Pensionistas rating blir 1 P.

En halvtimmes tågresa uppför Themsen ligger Teddington och Lensbury konferenshotell. När jag kom dit var det som att komma hem! Varför man nu ska vilja komma hem, när man valt att resa bort ett tag.Jag är nog lite konferensskadad. Stort fint rum, parkutsikt, rent och prydligt. Lite tråkigt, javisst, men så jag trivdes.Teddington var en jättemysig liten stad nära Hampton Court och om jag någon mer gång orkar ta mig till London ska jag nog bo så här lite utanför storstan.
Och varför inte på Lensbury.
Jag vet inte om Lensbury har några andra stjärnor men Pensionistas rating blir 3+

Resan fortsätter till Dublin med Aer Lingus. Det bolag som för 43 år sedan utbildade Pensionista till flygvärdinna. Detta är resans supermål. Jag ska träffa min käraste son J och hans nya girlfriend A.
Kärleken har fört J till As hemstad Dublin. Sex kvällar och ett par dagar får jag av deras tid. När de jobbar driver jag runt i Dublin och tittar på alla tänkbara och otänkbara sevärdheter. En av höjdpunkterna är företställningen på The Abbey - Dorian Grays porträtt. Jag blir förtrollad och köper originalversionen avOscar Wildes bok nästa dag. Vi äter goda middagar på krogen och A imponerar med en fin
hemlagad middag. Vi går en långpromenad i Wicklow Mountains - så lång att vi får gå in i en stuga och be dem ringa efter en taxi för att vi ska kunna ta oss hem innan mörkret faller!
Hotellet i Dublin heter Cassidys. Ett väl beläget hotell med 100 rum. Precis vid Parnell och O´Connor. Heltäckningsmattor, tunga gardiner, pubmiljö i restaurangen, vänlig personal med stort gemyt. Och här i mitt rum på tredje våningen trivdes jag kanonbra. Nu kunde jag äntligen packa upp resväskan, hänga upp kläder och ta fram mina penslar och färgtuber.
Där satt jag och målade, läste och hade det bra innan kulturbegivenheterna satte igång vid lunchtid.
Cassidys var 3 stjärnigt. Pensionistas rating blir 4.

Min bäste son och hans käresta
vid Waterfall Wicklow Hills.

Kontentan är inte - det var bättre förr. Möjligen lite bekvämare men ack så mycket dyrare att boka flyg och resor. Nu gör vi resebyråns och flygbolagens jobb och då sjunker priset och jobben försvinner för de som tidigare servade oss.
Hotellrating är inte mycket att gå på. Vem är det som ratar- ett bokningsbolag, en branschorganisation, ett enskilt land, eller en Pensionista.
Dessvärre vet man inte förrän efteråt hur det blev. Men det är kanske det som är hela grejen.