Biltvätt och dambråk

Pensionista tvättar bilen
Pensionista har inte tvättat bilen sen i juni 2011. Bortskämd med hjälp vad gällde bilen av snälla vaktmästare på Bergendal. Tjänstebilen skulle vara välskött, nytvättad och representativ.
Pensionista köpte bilen och sen gick det bara utför. Jovisst lite inre rengöring har det ju blivit, men det har varit sämre med den yttre.
Nu har jag gått och tittat på den ett par dagar och den har blängt tillbaka med en blick som sagt - tvätta mig. Eller möjligen - för fan se till att jag blir ren.
Sagt och gjort, vad kan vara bättre än en måndag för en biltvätt. Nu var det ju inte precis så att jag tänkte handtvätta bilen och vaxa den alldeles själv. Nej, en automattvätt fick duga.
På vägen till tvätten skulle jag utföra några enkla ärenden. Bland annat lämna tillbaks några träben till en inredningskompis på Frejgatan.
"Oh, vad kul att du kom ,vi kan väl ta en fika." sa E
" Absolut" sa jag och stoppade in kortet i parkeringsautomaten. Jag insåg att jag redan var lite sen till min biltvätt, men en kaffe är alltid rätt. Kafe Maräng på Roslagsgatan fixade gott kaffe och Citrontårta.
Där satt vi i pratade om livets realiteter och hade en skön stund tillsammans.
""Dags för biltvätt sa jag och så tackade jag för kaffet.
Min plan var att åka ut till Sollentuna, där på OK Helenelund finns en pålitlig, enkel biltvätt, som jag använt de senaste 22 åren.
På Birger Jarlsgatan upptäcker jag att det är utfartstrafik alltså kö ut till förorterna.
Som en hägring dyker Statoils 24-timmars öppna mack upp på höger sida. Dom har nog biltvätt tänker jag och gör skarp gir åt höger och när bilen närmar sig ett par glasdörrar, öppnas dessa såsom Sesams grotta en gång öppnade sig, och jag kör in.
Därinne är det kaos, men det är bara att gilla läget för jag kommer varken framåt eller bakåt.
Två tvättautomater har blivit en. Det är dubbla köer och 12 bilar därinne.
Det är fint ordnat, så varje bil har en egen dammsugare att leka med medan man köar.
Tanken är ju att när bilen framför kör in i tvätten ska man avancera framåt och greppa nästa dammsugare och på så sätt ska kön avancera framåt.
Damen i bilen framför mig har inte fattat detta. Hon dammsuger och dammsuger och bilarna i konkurrerande kön rör sig hela tiden framåt mot det enda hålet i rummet - tvättomaten.
Damen i bilen bakom, en riktig nippertippa med värsta BMWn, trippar fram och försöker två gånger få damen i bilen framför, en tjockis med stora muskler, att köra framåt.
"Säger du till mig en gång till smäller jag till dig", deklarerar fetknoppen.
 Nippertippan drar sig då tillbaka och beklagar sig till mig.
" Ja, det är nog bäst du aktar dig så liten och späd som du är", säger jag.
"Jag är Judodrottning och jag skulle kunna ge henne en rejäl spark," svarar hon.
Gode Gud hjälp mig, tänker jag. Med vad då? Jo jag är ju jättestressad av hela situationen därinne.
Bilar hit och dit, dammsugare på led, en okänd tvättomat framför mig. Tänk om jag gör fel och damen bakom blir sur och ger mig en spark.
Damen framför kör nu framåt och jag hänger på. Alltså, jag tränger före bilen i andra kön. Här gäller ju blixtlåsprincipen! En stor, stilig, svindyr Mercedes blänger på mig. Jag hoppar ur min skitiga Prius
och ber så mycket om ursäkt. Det finns ju ingen möjlighet för mig att ändra position i detta läge.
Han godtar min ursäkt och nu står jag först i kön.
Det är tydligen två rum inne i  automaten. Först ett tvättrum och sen ett torkrum. Jag stoppar i min polett och kör in i tvättrummet. Stop står det och jag stoppar. Allt går bra och tvätten sätter igång.
Efter ett tag kan jag genom dimmorna se att lampan lyser grön. Jag kör framåt och det står kör framåt,
kör mer framåt och mer. Paniken stiger igen, det kommer ingen röd Stop lampa.
Så innan jag hunnit säga Jack Robinson är min otorkade bil ute ur torkrummet och jag är ute på Birger Jarlsgatan och sitter där i min igenimmade bil och ser nada. Lite tur är det att det inte är minusgrader.
8 minuter senare är jag hemma i garaget i Tegnerlunden och går upp, hämtar några trasor och torkar bilen.
Nästa gång tvättar jag min bil på OK i Sollentuna

Pensionistas vänninedag på Svenskt Tenn och Orrefors Glas.

Pensionista besöker Svenskt Tenn och går sen på vinprovning med Kajsa Bergqvist
I går var en riktig väninnedag! Mitt i all stress med maken och hans tillfrisknande unnande sig Pensionista en riktig vänninedag.
Först kom väninnan K på besök i hemmet. Hon var helt slut och gick in genom dörren, hälsade och la sig raklång på soffan. Hur ska jag kunna föreslå den utmattade individ att vi ska gå på Svenskt Tenn och kolla in deras nyombyggda butik och tesalong, tänkte jag. Men efter några minuter satt hon upp och var som vanligt igen. Vänninan K har ännu inte pensionerat sig utan ägnar sin mesta tid åt ta hand om barnbarn och sin gamle far.
Det är inget pensionistaliv i min mening.
Hur som helst tog vi oss till Svenskt Tenn, som återbördats till Strandvägen efter en kort sejour på Nybrogatan.
Det var flott! Butiken var helt gudomlig. Alla vackra möbler och tyger designade Josef Frank fanns på plats.
En ny fin tennsalong fanns där också, och stora speglar lurade oss att tro att det blivit ännu större än vad det var.
Men en rejäl utökning av ytan var det förståss.
Och nu var det dags för TE-SALONGEN! Uppför trappan, genom tygavdelningen och in i en fint möblerad te-salong. Ni kan beställa vid kassan, sa ena servitrisen. När vi rest oss från bordet , sa den andra, att ni kan beställa vid bordet.Vi beställde vårt minst sagt dyra te och varsin smörgås eller möjligen var det sandwich.
Två herrar beställde strax före oss och vi kom sen att hamna vid samma bord. Vi fick vårt dyra te, som var ljummet. Vill ni ha mjölk  eller kanske honung frågade första servitrisen? Ja, tack sa vi. Men tji fick vi.
Sen kom smörgåsen eller sandwichen. Den var liten som en halv eller möjligen en kvarts knytnäve. Jag blev så häpen att jag inte kom mig för att säga något. Det tog inte lång tid att dricka det ljumma teet eller äta upp den lilla tingesten på tallriken. När vi var klara konstaterade herrarna att de inte fått varken te eller sandwich trots att de beställde före oss. Det hela började anta humoristiska proportioner.
Lite extra törstig var jag och bad så att få lite vatten. Ja absolut, sa den andra servitrisen och sa åt den första servitrisen att servera vatten. Hon kom efter en stund med en kanna, som hon satte på bordet. Då beställde varsitt glas. Hur serveringen av herrarnas te och sandwichar gick till tar det för lång tid att beskriva här. När vi skulle betala var det såklart fel på notan.
Det var mycket slarvigt av Svenskt Tenns ledning att utsätta servitris ett och två för att ta hand om tesalongen utan att ha någon som helst erfarenhet. Och hade de det så visade de det inte. Det räcker inte med att vara söt när man ska jobba på Te-salong.

Sen var det dag för nästa begivenhet. Orrefors Glas hade bjudit in till vinprovning med Kajsa Bergqvist.
Det var också dags att träffa väninnorna G och L. De hade för övrigt åtnjutit gott kaffe och smörgås på Sturekatten.
I en fantastisk miljö, bland konstglas av våra främsta glasformgivare, stod bord uppdukade med vita dukar och supervackra glas design Erika Lagerbielke. Och där var hon, vår egen höjdhoppardrottning Kajsa, med långa smala ben iklädd tights och dödskalletröja .Hon berättade att träningslägren i Sydafrika varit inspirerande för hennes vinintresse.Kajsa berättade vidare att hon nu var utbildad Sommelier och att hon startat ett eget vinimportföretag, Kajsa Wines. Vinprovningen var mycket trivsam och Kajsa pratade om sina viner och berättade små trevliga anekdoter om ditt och datt. Vi provade en Champagne (som inte var Kajsas) och ett vitt Riesling och ett rött Cabernet Sauvignon. Endast det röda finns på bolaget, medan det vita finns via beställningssortimentet.
 Efter provningen satt väninnorna kvar och surrade lite och och om man sen vill fick man köpa glas med 20% rabatt. Men det sög inte Pensionistas shoppingtarm, så därav blev intet.
Ja visst ja, namnen på vinerna har jag glömt, men de kommer i någon blogg framöver.

Från Helvetet till himlen!

Osspedale dell Diablo eller Helvetssjukhuset
Ambulansen vaggade iväg genom Venedig och över bron in till Mestre. En mycket revlig ambulansläkare, som kunde bra engelska, gjorde att vi trodde att nu kommer allt i bra.
Sjukhuset vi åkte till hette Osspedale dell Angelo. Det lät bra Änglarnas Sjukhus.
Ganska snart tornade en vacker glasbyggnad upp sig framför oss. Det här ser bra ut tänkte jag.
Väl inne på Akuten, var det ett himla liv. Hur mycket folk som helst och en elak pistolbeväpnad vakt,
som likt en liten Mussolini dompterade alla därinne. Och där kom vi in med resväskor och handbagage.
Det tyckte inte vakten om och han tvingade mig och ambulanskillarna att flytta runt dessa in absurdum.
Röntgen och allt runt denna gick bra. En och annan vänlig läkare kunde lite engelska och förklarade att maken fått en fraktur på kotan Lumbal1. En kotkompression led han också av. Och han hade djävulusiskt ont.
Vad skulle nu göras? Vi hade redan förstått att ursprungsidén att resa hem samma dag låg långt borta.
När min hjärna började fungera klart kom jag på att vi ju var försäkrade och jag tittade på mitt kort och där fanns numret till SOS International. Jag ringde upp och från det ögonblicket kändes många saker mycket bättre. Var inte orolig, sa de. Nu tar vi över och det gjorde de. De tog kontakt med sjukhuset och berättade hur SOS fungerar och att de skulle hålla kontakten med ansvarig läkare. De bokade bort våra biljetter och bokade och betalade hotellrum till mig. På sjukhuset såg man bekymrade ut. Vad skulle man göra med maken.
Jo, man kom på att han skulle packas in i en förfärlig väst/gördel/tortyrredskap. Med en sådan skulle han kunna åka hem snarast.
Problemet var att alla korsett-tillverkare hade gjort helg. OK, efter förnya kontakt med SOS beslöts att han skulle få stanna på Breve Observatione Intensiva. Det måste vara den värsta avdelningen på sjukhuset. Här var alla extremt otrevliga, läkare, sköterskor och vårdare. Och också alla skift.
Vi blev kvar i fem dagar och var totalt utlämnade och ovälkomna och flera gånger sa de att vi inte skulle få stanna. En gång stack en sköterska ett papper i handen på mig och när jag bläddrat igenom det såg jag att de skrivit ut maken. Han hade ännu inte kunnat sitta eller varit uppe. Papprena överlämnades utan en blick eller ett ord.
SOS kom återigen till hjälp. En läkare där som talade italienska lyckades få maken inskriven igen.
Tills sist kom hjälpen i form av en sjuksköterska från Stockholm. Den elaka vakten gjorde sitt bästa för att hindra denna ängel från att komma in i helvetet. Till sist klampade hon in och förberedelserna för hemresan kunde äntligen börja.
Jag behöver knappast berätta att när maken bars ut på båren var det ingen som hjälpte till eller sa ett ord. Stackars människor. Hur kan en arbetsplats förvandlas till ett sånt helvete.

Jag kan inte nog prisa SOS International. Med lungn och precision lyckades de ta hand om både maken och mig. Och vilken lyx att ha en sjuksköterska med på den långa och jobbiga transporten hem till Sverige.

När vi var på väg till flygplatsen Marco Polo fick ambulansen punktering!!?
Hela däcket åt helsike. Lugn sa ambulansföraren, vi hinner. Men jag var inte lugn, jag bara måste hem.
En polisbil dök upp och jag bad dem köra mig till flyget. Maken och syster fick ta hand om varandra.
Men poliserna var jättehyggliga. De kontaktade Marco Polo och talade om att vi skulle bli sena.
När däcket väl var lagat blev det BLÅljus rakt ut på plattan. Så eskorterade de mig med passen till
Lufthansas Guldincheckning och tillbaks ut på plattan. Allt gick på ett par minuter.
Men en sak till skulle hända. När båren skulle tas ombord gick det inte att svänga runt den där bak i köket. Så kapten och styrman fick komma ut och montera ner den bakre toaletten. Det enda som kan hända nu är att vi störtar, tänkte jag och slog mig ner bredvid båren. Men allt gick bra.
Från Arlanda åkte maken och syster direkt till Sankt Göran och på mig väntade en limosine för hemtransport. Allt fixat av SOS International.
När maken checkat in på Sankt Göran lär han ha utbrustit: Detta är himmelriket.
I skrivande stund omvårdas maken på Bromma Rehabsjukhus. Om en vecka är han hemma.
Nu avslutas reseskildringen från MSC Magnifica. Pensionista återkommer med nya reflexioner!

Dag 7 Dubrovnik och sen katastrofen

Dubrovnik - Venedig - Katastrofen
Efter nästan 2 dygn till sjöss närmar vi oss Dubrovnik i Kroatien. Det blir det andra landet på denna resa som Pensionista inte besökt tidigare.Det första var ju Turkiet. Dubrovnik är fantastiskt att närma sig från sjösidan.
Denna turistmagnet i södra Dalmatien har en mycket lång tradition att ta emot turister.Den irländska författaren Bernhard Shaw skrev tex "Those who seek paradise or want the garden of Eden on earth have to come to Dubrovnik". Jag måste ju säga att Dubrovnik kändes långt från Garden of Eden, eftersom här knappt fanns en grön fläck i den medeltida staden. Maken och pensinista tog en promenad runt stan, köpte glass, och mötte en trevlig gammal väskmakare som beklagade att allt inte var som förr. Han ogillade verkligen skrikiga ungar och ouppfostrade föräldrar och hade nu bestämt sig för att stänga sin verkstad. Så kan det gå.
Jag fick givetvis för mig att klättra upp för den långa trappan för at kunna gå runt på försvarsmuren, men ack vad det tog. Flås,flås,flås! Konditionen var i botten eftr 7 dygn på MSC Magnifica. Det blev nästan lika jobbigt som när jag gick på en annan mur - den kinesiska.
Tillbaka på MSC Magnifica var det lite uppbrottsstämning. Det var dags att packa och göra sig i ordning för den sista landstigningen på denna resa. Jag hoppades att inseglingen till Venedig skule vara lika underbar som utseglingen. Denna gång i den uppåtgående solens ljus.
Men ingenting blev som det var tänkt. För att vara frächa och fina inför hemresan duschade vi och skulle byta om lite till middagen. Vi skulle äta en sista måltid med våra norska vänner och Gnestaflickorna.
Men då slog djävulen till!
Jag hör ett brak och maken börjar skrika högljutt och klagande. AAJ AJJ AJJ. Jag rusar in i duschrummet och där ligger han på golvet halvägs in i duschen. Hyttuppassarna har hört hans skrik och kommer inrusande i hytten och undrar vad som står på. Medan maken fortfaranade är i chock uppmanar jag dem att lyfta ut honom och upp i sängen. Det lyckas och nu är det dags att få tag på skeppsläkaren. Jag ringer nödnumret och får veta att om en läkare ska komma till hytten kostar det 1200 kronor. Om maken kan förflyttas med rullstol till sjukstugan kostar det 200 kronor. Jag beordrar en läkare till hytten och efter några minuter kommer hela sjukvårdsteamet på MSC Magnifica. Läkare, sköterska och assistent. Sinsemellan pratar de ett obegripligt språk men de talar också perfekt engelska. Efter lite dividerande och diverse undersökningar enas de om att maken fått en ryggskada och att han måste ligga flat på rygg. Syster skickar in en spruta med gud vet vad, och efter ett tag somanr han och sover som en stock hela natten.
På morgonen kommer de med en bår och bär iväg honom till sjukstugan. Där serveras vi en snabb frukost och sen är det dags att lämna MSC Magnifica i Ambulans. Maken är fullproppad med smärstillande medel men ser ändå fram emot att få röntgas och tas om hand i land. Klockan är 8 på morgonen och i vår enfald tror vi att vi ska hinna med vårt flyg hem till Stockholm 14.45.
5 dagar senare och med ett bedrövligt minne från Venedig och Ospedalo della Angelo, som nu döpts om till Ospedale del Diablo, landar vi på Arlanda.
På så sätt avlsutas vår underbara och roliga kryssning med MSC Magnifica i Östra Medelhavet.
Nästa blogg kommer att handla om makalöst fantastiska SOS International och Ospedalo del Diablo.

Dag 6 AT SEA

43 timmar till Havs, till Havs
Det känns underbart att få en hel dag på MSC Magnifica. Än har vi inte lyckats kolla upp alla vinklar och vrår på skeppet. Vi ska äntligen sola och bada och läsa i våra alltför många medhavda böcker.
Jag läser en fantastisk bok som heter Niceville. Den handlar om amerikanska södern på 60-talet ur hembiträdesperspektiv. Både rolig och seriös.Maken lyssnar på Bockfesten.
Efter frukost i hytten är det dags för upptäcksfärd. Upp till plan 13 för att boka vilstol och hämta ut handdukar. Poolen är dessvärre överbefolkad så den får vänta.
På plan 7 hittar vi ett joggingspår som vi promenerar på, och sen går vi upp och tittar på tennisbanan på plan 16. Bowling finns också där och förstås ett fantastiskt Gym med värsta sjöutsikten.
Sen blir det en stund i solstolen och innan man hinner säga Jack Robinson är det dags för lunch.
Vi intar den i matsalen LÉdera, vilket vi ångrar eftersom det tar alldeles för lång tid.

Sen är det dags för Pensionista att besöka AUREA SPA.
Tid är bokad hos Spa doctor. Spa doctor ska föryngra Pensionistas utseende med radiovågor.
Jag är mycket förväntasfull. Spa doctor kommer från Cuba och det är inte utan att jag vill kalla honom för witch doctor. Men han ska inte bara föryngra via radiovågor utan han ska också ta bort alla mina celluliter på lår och rumpa genom att packa in mig i en stor luftkudde och sen lägga på tryckluft.
Detta senare bjuder han på.
Nu ligger jag alltså där och hoppas på att jag ska se tio år yngre ut efter hans behandling. Något som han nästan lovat. Och att de gamla celluliterna ska försvinna känns riktigt bra.
Apparaterna surrar igång och jag slumrar till.
Sen blir det tyst och allt är klart. Han packar upp mig ur plastförpackningen, som att dra skinnet av en korv. Och se, låren ser och känns alldeles släta när jag häpen stryker handen över dem.
Det radiovågsbehandlade ansiktet lyser av lyster och detta känns riktigt bra. 10 år yngre knappast - men lite fräschare.
Ikväll är det återigen dags för GALA och kvällens klädsel är Formal. Det står ingenting om fotografering med kaptenen. Han har väl fått nog. Men se då jag kommer ner från AUREA med mitt radiovågsbehandlade ansikte och cellulitfria lår står jag öga mot öga med kapten Maresco!
Snabbt sticker jag ner handen i väskan och fiskar upp min kamera. Photo please ler jag och se kapten Maresco ler tilbaka och säger of course. Sen ber han en servitris att hon ska ta kortet.
Så där ja tänker jag och går glatt ner i hytten och förevisar min bildtrofé för maken.
Han blir mycket imponerad men lägger dessvärre inte märke till att jag blivit tio år yngre eller att mina lår är cellulitfria.
Jag säger heller ingenting för då vet jag att han bara kommer att fråga vad det kostar!
Ingen av oss känner för GALAkväll, men klär om och går till ytterligare en femrättersmiddag.
I kväll bjuder rederiet på drinkar och mousserande vin och tårtparad med nobelljus.
Kvällens drink är annanrs MSC Colpo di Fulmine. Kvällens show i Royal Theatre är Barock.
Idag har vi missat Isskulpturtävling, Servettvikningskurs, Superbingo, Vinprovning och Bowling turnering. Ja, man kan ju inte hinna med allt!
Nej efter middagen är det sängdags och i morgon går vi till Dubrovnik.
FORTSÄTTNING FÖLJER

Dag 5 Izmir -Istanbul

Drömmen att se Istanbul från havet går i uppfyllelse.
Under natten har vi lämnat Dardanellerna och seglat in i Maramarasjön Marmara är ett innanhav som skiljer den asiatiska och europeiska sidan från varandra.Kusten är 100 mil lång och i sjön finns 23 öar.
Klockan 06.45 kommer vi till inloppet till Bosporen.Och i morgonljuset glittrar the Golden Horn.
Istanbul ligger för våra fötter. Gamla Konstantinopel har delvis förvandlats till en modern turkisk stad.
07.45 angör vi vår kajplats och då sitter jag i Tiger Bar tillsammans med mina engelskspråkiga medpasssagerare och ska strax gå iland. Idag har jag en 7:a på bröstet och ska följaktiligen äntra buss nummer sju. vi ska åka på en 8 timmar lång City Tour och se de största sevärdheterna här.
Maken har redan varit i Istanbul två gånger i modern tid och har därför valt att göra turen
Istanbul by Land and Sea.
Vårt första stopp på turen är Blå Mosken. Den är förstås inte öppen än när vi kommer - men kön är redan lång!
Efter ca 45 minuter, som vår guide menar är kort tid, kommer vi in. Mosken är klädd i blått kael från Izkin och byggdes 1609-16 av Sultan Ahmed I och heter egentligen Sultan Ahmend mosken.Jag var så där imponerad, hade väntat mig något ännu mer fantastiskt!
Sen var det dags för Topkapi. Pensionista är så gammal att hon minns filmen Topkapi regisserad av Jules Dassin och med bland annat Melina Mercouri och Peter Ustinov i huvudrollerna.
Filmen hade premiär 1964. Den handlar om stöld av ett fantastiskt juvelbestrött svärd.
Topkapi var toppen. En mycket vacker byggnad, med ett mycket spektakulärt läge med en makalös utsikt över både Marmara och Bosporenoch ett fantastiskt innehåll - juveler.
Topkapis byggherre var Mehmet den II som på 1400-talet beordrade byggstart av detta palats, som sen kom att vara hem för det Ottomanska väldet ända fram till slutet på 1800-talet.
När man är på utflykt med buss nummer 7, hinnner man bar se entiondel av det man vill. Jag fick hoppa över Haremet till förmån för juvelerna. The Spoonmakers Diamond och Topkapikniven var höjdpunkterna i juvelkammaren.
Nu började några 7or bli kissnödiga, Om en ska gå på toa, kommer alla att vilja gå och då blir vi 1 minut gånger 30 personer försenade. Alltså 30 minuter. Och så blev det, guiden hade insikt.
Efter toabestyren bar det av till Hagia Sophia. En sann moskeupplevelse! Men ack så fel man kan ha. Hagia Sophia byggdes som en kyrka och förblev en kristen kyrka fram till 1453. Då efter Konstantinopels fall blev den en moske. Men på 1930-talet bestämde Kemal Ataturk att Hagia Sophia skulle bli ett museum.
Efter dessa tre makalösa sevärdheter var man lite kulturmätt men hungrig på mat.
En fin restaurang på en takterass med utsikt över Marmara var reserverad förö buss nummer 7 och blev räddningen för sulten mage.
Sen va det dags för det obligatoriska mattstället.Bara titta-inte köpa. Vem har inte suttir uppradad längs väggarna i en mattshop med en kopp sött äppelte och tittat på muskulösa män som släpat fram det ena mattunderverket efter det andra.Hursomhelst blev det inga inköp och när det var dags för nästa begivenhet The Grand Bazaar gav jag upp. Jag satte mig på en parkbänk och tittade på folk medan 7orna sprang runt i bazaren och köpte onödiga prylar.
Istanbul verkar vara en fantastisk stad som jag gärna beöker igen men på annat och lugnare sätt.
Tillbaka på MSC Magnifica möter jag en lika utmattad make. Vi bestämmer oss för att inta vår middag i hytten. Kvällens klädsel är casual men vi orkar inte ens kamma oss.
Vi orkar inte heller gå till Royal Theatre och titta på Classical Concert, eller gå på Tropical Party eller på fashion show.
När vi kryper till kojs gläds vi åt att hela morgondagen ska tillbringas till sjöss. At Sea.
Då kanske vi hinner sola lite och läsa i medhavda böcker.
FORTSÄTTNING FÖLJER

Dag 4 Kotakolon-Izmir.

Kryssningen når Turkiets kust. Pensionista möter jungfru Maria.
Klockan 6.45 på morgonen seglar vi in i turkiska vatten och in i Gulf of Izmir. Strax före nio lägger vi till vid kajen i Izmir, tidigare Smyrna. Nu ska det bli utflykt av för Pensionista. Maken ska dra runt i Izmir under dagen och softa på MSC Magnifica, men jag ska på utflykt till Efesus.
Cirka 8 mil in i landet ligger Efesus, känt genom land annat Paulus brev till Efesierna i Nya testamentet.
Men det är också känt för att Jesu Moder, den obefläckade jungfrun, bodde här sina sista levnadsår.
Klockan 8.40 satt jag förväntansfull i Ametistbaren tillsammans med ett hundratal andra engelskspråkiga
passagerare, på väg mot samma mål.
Logistiken på denna båt var helt fantastisk. Vår slottid var klockan 09.05
och exakt då gick vi nerför landgången, gick igenom säkerhetskontrollen och äntrade buss nr 4. Alla i denna buss var märkta med en stor lapp på bröstet som det också mycket riktigt stod en 4 på.
Efter en stund i bussen började jag fundera på var jag befann mig. I Turkiet! Men det såg inte ut som i Turkiet.
Vi åkte i en supermodern buss på en fantastiskt fin motorväg, med snygga bilar och i hög hastighet.
Längs med vägen växte fina välskötta grödor. Fruktodlingar med mandariner, aprikoser och olivträd. Allt i bästa ordning.Det var mer välordnat än spanska, italienska, franska vägar och jordbruksbygder.
Detta var något som medpassagerarna också lade märke till och kommenterade högljutt.
Turkiets U-landsdel ligger betydligt längre österut.
Nåväl, vårt första stopp skulle bli på toppen av ett berg som låg ovanför Efesus. Dit hade jungfrun och Johannes, evangelisten, anlänt som flyktingar efter Jesu korsfästelse. Maria som var extra förföljd vågade inte bo nere i Efesus utan bodde i större trygghet på bergstoppen.
 Det kändes stort att gå in i hennes lilla två-rums stenhus.Kön var lång och när jag stod där tänkte jag bla på att jag tidigare besökt både Jesu födelseplats i Betlehem och Golgata i Jerusalem.
Hundratals eller kanske tusentals ljus brann i och omkring huset. Och jag tände också ett för nu levande och döda.
Sen var det raskt in i buss nr 4 och dags att bese Efesos.
Efesos, en vktig plats för över 2000 år sedan. Det var som ett jättelikt Forum Romanum. Pelare, portaler, kolonner, utgrävningar, gravar, ruinbyggnader, mosaikgolv och bröd och skådespel åt folket.
Folket ja, det var tusentals människor i Efesus denna dag. Det innebar att det var svårt att se något av denna för sin tid viktiga stad. Jag hade fullt sjå att hänga med guiden och inte tappa bort de andra fyrorna.
När besöket var över kändes det skönt att kliva på buss nr 4, för vidare befordran till MSC Magnifica.
Nån lunch hade vi inte fått så hungerns slet i tarmarna och det första jag gjorde när jag kom ombord var att gå upp i Bistro Sahara för en bricklunch.
Sen gladde det mig att maken inte gått vilse i Izmir utan befann sig i hytten.
Klockan 15.00 stod vi på balkongen och tittade på när MSC Magnifica lämnade kajen i gamla Smyrna.

Suggested dress for the evening: informal. Skönt då slapp man tänka på klädseln.
Vi var så trötta på alla 5-rättersmåltider så vi slank upp i Bistron och åt varm korv med tillbehör.
Kvällens show i Royal Theatre var Lights on Broadway. Hits från många kända musikaler.
Klockan 22.30 lämnade vi Egeiska Havet och seglade in i Dardanellerna. 1936 fick Turkiet kontroll över Dardanellerna mot att de lovade fri passage till alla länder vid Svarta Havet. USA stödde Turkiet i denna fråga och dåvarande Sovjetunionen förlorade denna del i det sk Kalla Kriget.
Maken och jag drog oss ner till hytten och deltog inte i kvällens Masquerade, ej heller vann vi på Atalntic Casino eller dansade Cheek to Cheek with Four Notes Quartet.
Nej vi sov sött för på morgonen skulle vi angöra resans höjdpunkt - ISTANBUL.
FORTSÄTTNING FÖLJER

Dag 3 Bari-Kotakolon. Kryssningen går vidare.

Kryssningen går vidare från Bari till Kotakolon
Den goda frukosten serveras återigen i hytten. Maken och Pensionista avnjuter den på balkongen, medan MSC Magnifica majestätiskt närmar sig den Mamma Mia-liknande byn Kotakolon.Kotakolon ligger på den jättelika halvön Peleponnesos. När skeppet lägger till i den lilla hamnen blir byns befolkning ungefär tre gånger så stor. Varför går vi in till Kotakolon. Jo, härifrån kan man åka på utflykt till Olympus. Den stadion där grekerna vart fjärde år samaldes för att tävla i ädla sporter till guden Zeus ära.
Pensionistas idrottsintresse har alltid varit svagt och längtan till Olympos är inte så stark.
Maken och jag bestämmer oss därför för att endast mingla runt lite på byn och kolla in ett museum med
miniatyrer av tekniska uppfinningar som grekerna gjort. Maken tycker detta är mycket intressant men jag smyger tillbaka till båten för att utforska den lite närmare.
Jag tar hissen upp till 15 våningen och går in på Aurea SPA och bokar in en radiovågsbehandling mot rynkor.
Spa doctor ska ta hand om detta i morgon.
Idag är man busy hos frissan, manikyravdelningen och i Spat. Ikväll är det nämligen GALA NIGHT med kapten
Guiseppe Maresco. Och om man så önskar kan man uppklädd i galadress fotograferas med och hälsa på kaptenen. Kapten Maresco kommer också att hålla tal och visa upp sina chefer ombord.
Visst är det ett löjets skimmer över detta och maken och jag tittar storögt på den långa kön av uppklädda människor som vill ha ett foto med sig och kaptenen.
Innan vi lämnade hytten skickade jag ut maken på spaning för att kolla vad folk hade på sig.
Han kom tillbaka med det nedslående beskedet att det nog var mörk kostym, smoking och långklänning som var förhärskande. Men jag kände inte för min långa stass utan tog en liten chic cocktailklänning med glittrande Pandaskärp. Det ick bra, jag kände mig snygg och maken var stilig i sin midnattsblå kostym.
Efter kaptensfotograferingen så vidtog kvällens show i Royal Theatre. Ikväll med temat Myths and Poets.
Och 21.15 var det dags för Galamiddag. Fast jag tyckte den var ungefär som de tidigare fem-rättermiddagarna.
Natten var emellertid stjärnklar och vi svärmade lite på däck.
Så måndagen på MSC Magnifica var en skön och ganska slapp dag.
Efter svärmeriet på däck deltog vi inte i Election av miss Magnifica i Amestistbaren, ej heller tog vi en gratis kurs i roulettespel, vi tog inte heller någon danslektion i ChaCha i Tiger Bar. Liksom vi inte före kvällsaktiviteterna deltog i Matlagningskurs eller Cocktail demonstration.
Nej vi gick till hytten och vilade upp oss inför morgondagen och MSC Magnifica stävade genom natten mot IZMIR.
FORTSÄTTNING FÖLJER. Det här är fjärde bloggsidan om vår kryssning.

Söndag: Pensionista kryssar vidare Bari-Kotakolon

MSC Magnifica anländer till Bari
Klockan 07.30 serverar vår hyttuppassare Andre från Maldiverna frukost i hytten. Det kostar inget extra att gona sig i sängen och få frukost till densamma. Upp med skjutdörrarna till balkongen och ut med frukostbrickan.
Sen sitter vi där under inseglingen till Bari och njuter av den varma morgonen och det perfekt rostade brödet.
Vi angör Bari klockan 9.00 och då står vi beredda med våra MSC Magnificakort i handen, för att gå iland.
Säkerheten är stor på båten och när vi går ut drar de kortet och kollar in bilden de tog på oss, när vi gick ombord första dagen,. Då är det säkra på att just vi gick iland.
Bari  är huvudstad i Apulien, som anses vara den mest utvecklade provinsen längs med Adriatiska Havet.
Här finns en mycket vacker muromgärdad Gamla Stan, med Basilica och flera  kyrkor samt samt ett jättestort Citadell. I Basilican bevaras relikerna efter den helige Nicholas, Saint Nicholas.
Det är söndag idag och full aktivitet i Basilican. vi har turen att få vara med en stund under en konfirmationsakt.
I Citadellet finns ett museum och hör och häpna, vi fick gå in gratis - pensionärer som vi är!
Vi promenerar tillbaka till vårt skepp för att inta en sen lunch.
I entrén skannar de våra kort och kollar på våra bilder. Handväskan röntgas och vi går igenom säkerhetsbågen.
Denna procedur kommer sen att upprepas vid varje landstigning.
Klockan 15.00 avseglar MSC Magnifica längs den Adriatiska kusten.
Vid 22.00 tiden lämnar vi Adriatiska Havet och går in i Joniska Havet och går sydväst mot grekiska kusten.
Men innan kvällens aktiviteter börjar är det Emergency Exercise. 7 korta och 1 lång signal betyder flytväst på och gå till din räddningsstation. Maken och jag klarar detta perfekt.En liten stund känner man allvaret i hela övningen.
Kvällens klädsel är Informal och kvällens show heter Music Box. Vi byter bord och sitter nu med en ung norsk familj och tre tanter från Gnesta. Det känns bra.
Efter middagen går vi varken tillAtlantic City Casino eller till Cuore Italiano eller Cheek to cheekdansen eller Tarantellakursen.
Nej vi går direkt och lägger oss med MSC Magnifica stävar mot Grekland och Kotakolon
FORTSÄTTNING FÖLJER

Kryssning Dag 1 Lördag

Lördag, Stockholm - Venedig

Det är alltid skönt att resa på förmiddagen, så där vid 10-tiden. Ingen stress på morgonen, dusch och frukost i lugn och ro och sen kommer taxin. Och det är början på resan. Vår flygrutt var Stockholm, Zurich, Venedig.
Efter en försenad start på Arlanda var det lite nervöst med flygbytet, men allt gick bra och vi landade i strålande sol och varmt väder på Marco Polo i Venedig.
Där började vår resa med MSC Magnifica. Snygga lyxbussar med flerspråkiga, uniformerade guider förde oss till hamnen där vårt skepp låg förötjt. Skeppet var 15 våningar högt och vi checkade in på våning 8. Solen flödade in på vår balkong och förstummade stod vi sen där när vi seglade ut och tittade på Venedig som  var så bländade vacker i kvällssolen.
När vi checkade in på båten, swajpade de våra kreditkort och vi fick ett MSC Magnifica kreditkort. Detta var ett kontantlöst skepp. Allt köptes via våra Magnificakort. Smart och enkelt. När man sen checkade ut så var det bara att rita på en nota som stuckits in under dörren sista natten.
Efter uppackning var det dags att äta. Vi hade valt sen middag, vilket innebar klockan 21.15. Lite sent kanske, men man hann ju både se show och ta en drink innn maten. Första middagen var vi placerade med ett par fransmän. Inte helt lätt då Georg inte pratar någon franska och jag pratar så där bara. Den extremt serviceinriktade personalen förstod dilemmat och erbjöd oss plats vi ett skandinaviskt talande bord från och med nästa kväll. Det fanns två stora matsalar, som vardera tog 600 personer. Där serverades fem-rättersmiddagar med variation och valmöjligheter. På trettonde våningen låg en jättebistro, där man kunde äta enklare rätter.
MSC Magnifica hade något för alla smaker.
När middagen var äten så där vid 23-tiden var det dags att krypa till kojs. Ja, kojs var det kanske inte så mycket. Hyttten var rejält tilltagen med en jättelik dubbelsäng, skrivbord, TV, minibar, fåtölj och litet bord.
Duschrummet var rymligt och stilrent. Detta skepp var knappt ett år gammalt så allt var fräscht och fint.
Vi stävade rakt söderut på det mörka Adriatiska havet. På söndagsmorgonen skulle vi angöra Bari på Italienska klacken.
Utmattade av alla intryck somnade vi gått och varmycket nöjda med vår första dag ombord.
FORTSÄTTNING FÖLJER!

Pensionista är tillbaka

Pensionista kryssar i Östra Medelhavet
Vi kanske ska åka på kryssning sa Pensionista till maken när det började rycka i restarmen. Är inte det bara för pensionärer, svarade maken, 81 år.
Ja, med den inställningen, gick vi raskt in på nätet och insåg snart att kryssningar finns det hur många som helst och nästan vart som helst. Vi valde bor tExplorers Seadream kryssningmed lustyacht  i södra Karibien, med avslutning på Amazonfloden genom Brasilien, Venezuela och med avslutning i Peru. I stället blev det
en kryssning med Italienska MSC Magnifica från Venedig till Istanbul och tillbaka.
"Nej, nej, nej gör det inte sa väninnan A. Det finns inget värre! Kryssa runt med tusentals människor och nästan aldrig komma i land". Så följde en lång beskrivning om hur hemskt det är att kryssa. En massa fåniga regler om hur man ska klä sig. Galakvällar och annat tjafs. Men värst av allt - det tog timmar att ta sig till och från båten till de intressanta platserna på land. Detta lät inte bra, tänkte jag och innan vi bestämde oss definitivt kontaktade jag resebyrån och försäkrade mig om att MSC Magnifica fick lägga till vid kaj, just dit vi skulle och att det bara var att promenera iland och rakt ut i sevärdheten. så var det också på alla platser utom en men där fanns bus shuttle som gick hela tiden och det tog en kvart in till stan.
Från Venedig till Istanbul, låter väl romantiskt och lite spännande.
Routen gick enligt följande: Venedig-Bari-Kotakolon-Izmir-Istanbul-Dubrovnik-Venedig.
Flyg från Stockholm ingick i priset liksom transfers, helpension och balkonghytt.
Utflykter tillkom liksom V&S.
 Passagerarna var ca 2800 från alla möjliga och besättningen med Kapten Maresco var ca 1100
MSC Magnifica var 300 m lång och hade tretton hissar. 16 barer och en teaterlokal för 1400 sittande gäster.
Ett stiligt skepp med stabilisatorer, så sjösjukan uteblev.

Under kommande dagar kommer jag att beskriva våra glädjeämnen och vedermödor ombord på MSC Magnifica och kryssningens efterspel.