Pensionista och prinsessorna

Pensionista om prinsessbröllop och prinsessor.

Hur mycket tid kan man ägna åt ett prinsessbröllop undrar pensionista oroligt så här i efterdyningarna av Maddes och Chris
sagobröllop för ett par veckor sedan. Svaret är att man kan ägna mycket tid åt detta.

Pensionista och maken har varit på och haft några bjudningar sen brölloppet. Vi har träffat helt vanliga vänner, normala personer, som man normalt inte förväntar sig ska sitta framför TVn en vacker junidag och kväll och titta på när en vacker prinsessa gifter sig med sin drömfinanskille.
Men det har dom gjort. Framför allt kvinnorna. De vill alla se de vackra klänningarna, de bländande tiarorna och alla kungliga gäster från när och fjärran. Här kunde man till exempel få se en japansk prinsessa och en indisk maharadja. Här kunde man också få se finanseliten från New York och London. De nya rika blandas med människor som genom generationer vet hur man ska föra sig vara rätt klädd etc. Och då uppstår förståss vissa krockar. Bara som exempel kan nämnas damer klädda i vitt eller svart- på ett bröllop - usch och fy, sa Magdalena Ribbing och log samtidigt lite överseende.

Och så när man ägnat denna vackra junidag åt TV, så ska sen tid ägnas åt konversationer på middagar och kalas om vad man tyckte och tänkte om detta sagobröllop.
Dags-och kvällstidningar skriver sen spaltmetrar om händelsen med analyser och spekulationer om vart smekmånadsresan har gått och Hänt skriver att giftermålet kommer att vara högst fyra år. Och till sist kommer äntligen Svensk Damtidning och då kan man specialstudera kreationerna, smyckena och få veta lite om den privata festen efter vigseln. Svensk Damtidning var där!

Var var då pensionista denna sköna dag. Jo jag satt klistrad framför TVn. Timme ut och timme in. Det var som en drog. Några pauser för kaffe och middag blev det allt, men jag såg det mesta.
Något ska man väl skylla på att man satt där. Jag hade stukat foten och kunde inte gå ut. Jag var helt enkelt tvungen att sitta inne. Och jag var trött på att ligga i sängen, på att läsa, på att sitta instängd.
Vad kunde då vara bättre än att gå på prinsessbröllop.

Jag tänkte tre år bakåt i tiden. Kronprinsessan gifte sig med Prins Daniel. Han var minsann inte lika tuff som herr O´Neill. Nej Daniel ville inte vara herr Westling.
Även denna eftermiddag blev det en lång TV-stund, denna gång tillsammans med kollegor från Australien, USA,England, Frankrike, Tyskland, Danmark, Holland, Spanien.
Vi var på Bergendal, och jag var värd för detta gäng från International Association of Conference Centers. En stor TVvägg var installerad i foajen och det serverades  kaffe med prinsessbakelser till gästerna. Så snart bröllopet startade upphörde all aktivitet i möteslokalen och konferensledningen fann det för gott att avsluta dagens övningar. Sen satt vi där och rördes till tårar över allt vackert vi fick se. På kvällen hade vi prinsessbröllopsparty och jag bar Tiara och sidenbrokad.

En vän till mig, Lotta B, har nyligen träffat en riktig prinsessa. Kulturprinsessan Christina. Detta i samband med att hon invigde prinsessutställningen från Ingegerd till Estelle på museet i Sigtuna.
Ingegerd var prinsessa från Sigtuna och hon fick tio barn, storfurstsinna i Kiev och blev helgon.
Estelle är kronprinsessdotter och lär inte röna samma öde.

Min bror, Kjell, lär visst ha lekt med Hagasessorna. som barn i Hagaparken. Jojo!

Här hade jag tänkt sluta med Frödings dikt "Ett gammalt bergtroll". I dikten beskrivs ett troll som tvingar sig själv att leva i utanförskap, ett exempel ur dikten: "jag skulle allt dra till fjälls nu, men här i daln är det allt bra rart". En fager prinsessa går förbi trollet och fastän hon tittar på honom, den fulingen, medvänliga och ödmjuka ögon, så vill trollet äta upp henne och ta na med hem till kvällsmat.
Men ni får själva slå upp dikten tex googla, om ni undrar hur det gick för den fagra prinsessan!


 

Pensionista i Nepal del 3. Noshörningar, krokodiler, malaria och marjuana!

Pensionista styr kosan mot Chitwan, en världsarvslistad nationalpark i södra Nepal.
Här i söder i 38 gradig värme är bergen fjärran och allt platt.
22000 bönder fick flytta på sig när denna nationalpark skapades
på 60-talet.
Fram till 50-talet bodde endast tharufolket i detta område. Ett folk som utvecklat immunitet mot
malarian som grasserade i södra Nepal. Men efter omfattande DDTbesprutning på 50-talet försvann många myggor och nu kunde begsfolken flytta ner till detta bördiga landskap.Denna radikala besprutning kanske är något för befolkningen vid nedre Dalälven borde ta efter, för att kunna överleva sommarmånaderna! Malarian utrotades dock inte helt och nu stod Pensionista i valet och kvalet malariaprofylax eller myggspray och långärmat. Ett par dagar före nedresan från bergen skulle beslut fattas. Malariaprofylaxen låg i neccesären - myggspray hade Pensionista ingen. Fram med bipacksedeln och biverkningsbeskrivningen.Huvudvärk-magsmärtor, diarre var mycket vanligt. Vanligt var yrsel, depressioner, feber, utslag, aptitlöshet. 1 av 100 personer kunde räkna med håravfall och ångest-etc etc i det oändliga. Eftersom Pensionista redan har tunt hår, inte gillar att må illa och helt inte vill vara deprimerad, så segrade myggspray och långärmat.
Snälla doktor Margaretha delade med sig av sin myggspay och kom tassande över gården med denna i högsta hugg.
Efter en relativt myggfri natt var det dags för noshörningsspaning från elefantrygg.

Den utrotningshotade pansarnoshörningen finns det ett antal av i Chitwan. De kan vara mycket farliga men bryr sig inte om elefanter och därför kunde vi känna oss trygga. Men det var värre när vi på eftermiddagen skulle företa en liten djungelmarsch till fots.
I stället för gevär hade våra två guider varsin bambupinne att försvara gruppen med. Instruktionen till oss löd: Om en noshörning kommer springande mot er ska ni också börja springa. Men spring i zick zack. släng vattenflaskor, hattar mm bakom er. Noshörningen stannar då upp för att sniffa på dessa. Under tiden kan ni gömma er bakom ett stort träd eller helst försöka klättra upp i detsamma. Efter ca 1 timme kom vi fram till en flod och se där badade och betade ett av dessa grå urtidsdjur. 18 personer försökte smyga sig fram genom prasslande löv. Det gick så där. Men vi kom i alla fall helt nära den stora besten och det var stort. Efter en stund började de gå mot oss ca 25 bort och då fann vi det för gott att dra.

För att vi inte skulle bli uttråkade hade vi mellan noshörningsupplevelserna passat på att paddla trästock och spana på krokodiler. Dessa obehagliga bestar med sina stora käftar låg lite överallt i floden och kollade slött på oss. Men plötsligt var det som att befinna sig i filmen Hajen.

En krokodil fick syn på Anders tjusiga knän, som lite grann stack ut över kanten på trästocken. Mums, tänkte den och så gjorde den två utfall mot kanoten och Anders knän. Den stora käften var vidöppen och som tur var hade vi som satt i stocken sinnesnärvaro och satt still i båten. Dess värre var det lite svårt att fota detta men jag tror att Eva-no chili hann få upp sin kamera och föevigade det hela. Sen var det dags för elefantbad i krokodilfloden - men de höll sig undan.

 

Elefanterna gillade att fylla snabeln med vatten och spruta på sin ryttare eller också kunde de bara tycka att det var OK att luta sig lite bakåt och sen vältra sig tillsammans 

 med sin ryttarinna i flodens vatten. Men se det
ville inte Pensionista vara med om. Nu fick det räcka med äventyr för denna dag.

Här nere i söder besökte vi också en by och tittade på hur människorna levde. Primitivt utifrån våra förhållanden, men inte svält och fattigdom i denna bördiga lilla del av Nepal där ca 15 miljoner människor tränger ihop sig. I dikesrenarna växer marjuana överallt. Lite förvånande då att höra att det är förbjudet i Nepal att nyttja densamma. Det är nog lite si och så med hur hur detta förbud följes.

   Visst vart man lite sugen men jag tror ingen i gruppen plockade, torkade och packade ner inför hemfärden till Sverige.

Det som flera av oss packade ner var dock fantastiskt vackra, varma, lätta, exklusiva cashmerevaror. Mest sjalar och halsdukar i sköna naturnära färger. En vän till bästa Jenny råkade ha en sådan fabrik i Kathmandu. Priserna var inte billiga men jämfört med vad sådana varor kostar i Europa, så blev det rena fynden. Här pratar vi om 100% cashmere. Mjuk och len. Jag vill gosa med mina hela tiden. Kadambari heter märket och det mesta går på export till Frankrike. Vi gick igenom fabriken och där fanns inga barnarbetare, vilket kändes bra.

Efter Chitwan började en oändligt lång bussresa tillbaka mot Kathmandu. Oändlig-för den var lång och tog tid men också för att nu började det rycka i hemåkningstarmen. Bergen var vandrade, världsarven besedda, den sköna naturen beskådad, vackra små byar och städer besökta, nepaleserna mötta och cashmeren inköpt. Pensionista hade gärna bordat ett flygplan, sett Nepals evinnerliga bilköer från ovan och efter landning i Kathmandu flygit direkt hem! Men OBS då hade jag missat den fantastiska världsarvsstaden Baktapur.

Till sist: Efter att ha varit hemma en månad drömmer jag mig fortfarande tillbaka till bergen. Studerar kartor över vandringsvägar, läser böcker bla Anapurna- om första bestigningen i världen till en topp över 8000 meter, för ganska stilla måste jag vara med min i Nepal förvärvade stressfraktur i foten!

 

 

Pensionista i Nepal. Del 2. Världsarv, Budda och buss.

Pensionista vandrar runt stupor, besöker världsarv och beser likbränning.
När Pensionista landat i Kathmandu bar det direkt av till världsarv och likbränning. Omtumlad och trött efter låång resa besökte Pensionista världarvet Pashupatinah, Nepals viktigaste Shivatempel vid floden Bagmati.
Där i den torrlagda floden vimsade det runt ett antal heliga kossor och vid stranden var likbål resta och där låg ett litet vitt bylte i väntan på att gå upp i rök. För att sen så småningom, när vattnet stigit i Bagmati, skickas neråt floden till den heliga Gagnes. Sen bar det raskt iväg till buddistiska Bodnath, en stupa som jag gick runt tio varv och drog på alla bönesnurror jag kom åt.
Vår bästa guide Jenny gjorde sitt bästa för att förklara för 18 trötta resenärer vad tempel och stupor
hade för betydelse i de olika religionerna.
När vi senare mot kvällen kom till vårt hotell med det förpliktigande namnet Nirvana sjönk stämningen något. Nirvana hade sett sina bästa dagar. Men läget i Tameldistriktet var bra.

Kathmandus Marcusplats

Tagetes till gudars ära
 

 Förutom de vackra världsarven tyckte jag att Kathmandu var en ganska stökig och inte särskilt vacker stad.
Annat var det med staden Baktaphur, som är ett världsarv i sig. En underbar stad fylld med kultur, fantastiska newarihus och massor av imponerande träsniderier tex Påfågelsfönstret men också trevlig shopping. Här hade jag gärna övernattat och fått chansen att se och göra mer. Vi besökte också en fin liten stad som heter Tanzen där livet pågick precis som vanligt och turisterna var få.

,

Newaristaden Bandipur hade utlovat storslagna vyer över Himalyas toppar men dimmorna ville annorlunda och jag såg inte ett smack av bergen. Staden var liten och rar men behövde inget besök av Pensionista.

Pokhara belägen vid en stor sjö, Phewas Tal, utgjorde en skön oas efter vår långa vandring i Annapurna. Här bjöds på god indisk mat och ett riktigt Spa med skön massage och varmvatten på rummet.

Ett resmål som kändes stort var Lumbini, Buddas födelseplats.
Jag tror att vägen dit hette Siddhartha Highway! Men kära läsare, vägen påminde mest om en mindre landsväg i Norrland. Det var här som Maya Devi, Buddas morsa, födde honom under ett Bodhiträd.
Vid utgången ville man att vi skulle skriva på en lista om att Budda var född i Lumbini. Tänk om de haft en sån när jag för några år sen besökte Födelsekyrkan i Betlehem. Typ Jesus är född i Bethlehem.
Det var en het dag närmare 35 grader i skuggan. Vi vandrade runt sjön, där världens buddister från olika länder i dag har byggt upp sina tempel. Jag köpte ett hönsägg och bjöd en liten hund på. Och sen hyrde Eva-no chili och jag en rickshaw och tog oss snabbt till hotellet.
Alla dessa resor härs och tvärs i Nepal företogs med buss. En liten vit buss

med duktig chaufför och bisittare. Oturligt nog hade den bara AC när det blev kväll eller  meddetsamma på morgonen. Under de heta dagarna i södra Nepal var det de öppna fönstren som skapade en känsla av luft, en luft så dammig att det ibland blev svårt att andas. Trafiken var förfärlig och utan överdrift livsfarlig. Men vi höll bara på att råka riktigt illa ut en gång. Att vi fick punka kändes bara som en välkommen extra paus med honey-ginger-lemon tea.
Eftersom jag har svårigheter med åksjuka hade jag privilegiet att få sitta längst fram och ha bra utsikt och trivsamt sällskap med våran bästa Jenny.
Jenny som berättade att om man plattade ut Nepals berg, så skulle de uppta en tiondel av jordens yta. Det ni! Men trots trevligt sällskap, fina vyer och känsla av förflyttning hade jag nog föredragit att vi flygit vissa sträckor.
Särskilt den sista bussresan från Chitwan till Nagarkot. Jag tror att den totalt med pauser etc tog mellan 10-11 timmar. I Nagarkot bodde vi på resans bästa hotell, 2200 meter upp på kanten av Kathmandudalen. Härifrån skulle vi få se en fantastisk soluppgång och alla bergen en sista gång- men det blev tji! Och hur som helst - inget kan ha varit vackrare än soluppgången över Annapurna.

Soluppgång över Annapurna.
Tagen med mobilkamera

Den sista delen om Pensionistas Nepalresa, del 3, publiceras inom kort.

 

 

I Nepal finns inga liftar-men Pensionista tar sig fram ändå. Del 1.

Pensionista har nu gjort sin ungdomsdröm till sann och med hjälp av armar och ben tagit sig upp till 3200 meter i Himalyamassivet. Flåsande, hostande i den syrefattiga luften kämpade Pensionista sig framåt steg för steg.
På andra dagens kväll, strax före mörkrets inbrott vacklade Pensionista in i det iskalla tehuset och var lycklig över att få lägga sin sovsäck på en två centimeter tjock madrass på en brädsäng. Den kvällen tog hon inte av mig sitt svettiga underställ eller tvättade ansiktet. Tanden fick dock sitt. Halv åtta sov hon.
Vid väckningen klockan 05.45 stod Smurfen, CheriLama och Dwao utanför "dörren" och erbjöd te och varm mjölk i plåtkopp. Ledbruten efter tio timmars vandring rakt upp (1350 höjdmeter dag 2)
tittade jag ut och där rakt framför mig gick solen upp över Annapurnas höga toppar. Annapurna 1, Daulaghiri, Macchupuccere (Machu Pichu?) och många fler. Jag häpnade, njöt och ville omfamna bergen. Och denna dag skulle vi dessutom ha vilo-och anpassningsdag, så jag kunde sitta hela dagen och glo på bergen, tvätta mig, byta underställ, smörja in fötterna. I denna lilla by, Ghorepani, på runt 3000 meters höjd fanns ett café, där vi kunde njuta av en apfelstrudel och riktigt kaffe. Hur konstigt som helst.

På bilderna ses Pensionista nyvaknad iklädd sovsäck och mössa med ryggen åt de vackra topparna.
Pensionista vandrar nästa dag genom en Rhododendronskog, och då menar jag stor skog med flera meter höga Rhododentronträd. Skogen ligger mellan Ghorepani och Thadapani på mellan 2800-2500 meter.
På 3200 meter pustar Pensionista ut med Dwao, som varit hennes vandringsskugga på uppstigningen. I trossen ingick för övrigt 22 bärare, kökspojkar, kock och guider. De rörde sig smidigt uppåt i flipflops med trettio kilo runt pannan. Allt skulle bäras. Två jättestora gastuber för matlagning, köksutrustning, mat, tallrikar, muggar, bestick, vandrarnas packningar, bärarnas egna grejer mm. Kocken lagade förvånansvärt god mat, näringsriktig och anpassad. Han skulle för resten vidare till Mount Everest Base Camp för att laga mat åt en grupp om 9 amerikaner, som skulle försöka sig på en toppbestigning av the big mountain. Det kändes lite tufft.
Så fortgick vandringen. Underbara vyer, stark, närvarande känsla, ont i knäna (nerför är jobbigt),
Neråt, neråt men uppåt och uppåt igen. Så när vi var inne på tredje övernattningen befnn vi oss fortfarande högt uppe, trots att jag tyckte att vi gått så mycket neråt. Bara lite till sa skuggan Dwao.
Några steg till. Efter pauserna, ofta med honey-lemon-ginger tea, reste jag mig ofta först och ville gå vidare. Dwao vande sig vid detta och smög efter. Ingen fick gå ensam på berget. Jag gick först därför att jag inte alltid skulle komma sist.
Reskamraterna var ett mycket trevligt och piggt gäng och många hade god kondis och inga höjdproblem. Så de älgade på. Efter huvudguiden, ofta Dill, gick långbenta Hans och hans betydligt kortare Britta. Men Britta hade superkondis och guppade fram med lätta steg. Sen växlade gruppen något men där längst fram sågs ofta Barbro 81 år. En underbar liten stenget från Karlstad.
Uppvuxna på nordligaste breddgraderna i Sverige vandrade Kurt och Eila på som om detta var intet mot de svenska fjällen. Eila, den sötnosen, som ville vara fin dök helt plötsligt upp med papiljotter
som sen resulterade i att vi kallade oss för Papiljottgruppen. Bland de sista gick jag, chiliflickan Eva och Ingrid. Men sist gick Ann-Kathrin, som haft otur och skadat knäet. Tappert och med hjälp av Smurfen och CheriLama tog hon sig både upp och ner. Hon fick för övrigt applåder varje gång hon kom fram till ett stopp.Och allra sist gick Navaraj, ansvarig för arrangemangen eller Jenny, vår underbara reseledare. Deras uppgift var att se till att ingen blev lämnad ensam på slutet.
I gruppen fanns tre läkare, två sjuksköterskor och en barnmorska. Det kändes tryggt.
Doktor Margaretha försäkrade mig tex om att jag inte hade svår lunginflammation och att jag inte skulle äta min medhavda penicillin. Jag led bara av vanliga andningssvårighetr pga hög höjd.
Doktor Gunvor försäkrade mig om att det var onödigt att börja äta Malariaprofylax inför resan ner till södra Nepal medan doktor Anders inte fick tillfälle att ställa någon diagnos, men han var ju gynekolog.
Sista natten på vandringen, i Gnadruk, bodde vi på ett hotell, med varmvatten, något duschliknande på rummet och egen toa. Detta hotell, som i Sverige inte skulle ha fått mer än -1 vid en klassificering blev direkt fyrstjärnigt i Annapurna. Här fick jag en bra Trekkingmasage på rummet av en ung man och efter middagen dansade hela gänget med våra "sherpas". Jag hade Monas födelsedagsvals nedladdad från Spotify och vi dansade vals för våra nepalesiska vänner.
Sista dagen bar det rejält utför och många byar passerades. Vandringen avslutades dessvärre på en varm, svettig sandgrusväg. Sista sträckan hade verkligen varit bättre med Jeep. Våra rena lungor fylldes snabbt med vägdammet och stämningen sjönk lite.
Vid sista lunchen vid Annapurna avtackades bärarna. Vi applåderade dem och de oss.
Nu blir det dags för nya äventyr men först lite kultur. Läs del 2 om Pensionista i Nepal

Kommer snart !

 

En hyllning till Pensionistas flickor

På internationella kvinnodagen tänker Pensionista på sina flickor.
Idag den 8 mars tänker Pensionista med stolthet på sina flickor.
Flickor som kanske inte ens vet om att de är mina. Men se det nu bara symboliskt.

Redan i slutet på 80-talet började Pensionista att samla på flickor. Det gick långsamt. Att få ihop 4 stycken tog omkring 20 år. Javisst- tänker jag på de underbara tjejer som var mina närmaste under mina 23 år på Bergendal. Anna, Charlotte, Mona och Cissi. Så lika ni var och ändå så olika.
Anna, en trygg värmländska kom till mig nästan direkt efter studenten.Hon började som extra  i serveringen. Konstigt nog kunde hon allt och lite till. Innan hon, fortfarande mycket ung, gick vidare till nya framgångsrika karriärer inom SAS hann hon avancera till chef för receptionen på Bergendal.
Charlotte, ett yrväder som drog in, nästan direkt från att ha jobbat i Sankt Petersburg med att försöka lära ryssar service. Om ni kära läsare någon gång varit i Sovjet under 70-80-eller 90-talet, så förstår ni nog hur svårt det jobbet var. När hon nu som 27-åring satt mitt emot mig på kontoret och jag berättade för henne att hon var utvald till jobbet som min assistent med ansvar bland annat för receptionen, rodnade hon och titta ner. Jo det var en sak, sa hon. Äh Jag är gravid. Du behöver inte anställa mig  Ursäkta och förlåt.
 Visst blev jag paff. Det blir man ju när den utvalda inte beter sig som man tänkt sig. Nej då får man
 själv tänka om i stället. Och visst var det klokt som maken sa "det är livet, om det inte varit nu så blir det sen". Charlotte anställdes utan att behöva anlita diskrimineringsombudsmannen.
Häromdagen besökte jag Charlottet på hennes jobb. Vice VD minsann på en fin konferensanläggning. Ja, då blev jag stolt.
Mona. Nu var det dags för en lite mognare kvinna. Många sökte  jobbet som min assistent med inriktning på ordning och reda och marknadsföring. Alltid lika vänlig, inkännande och humoristisk med en stillsam auktoritet tog hon sin plats på Bergendal. Mona skapade värme var hon gick och hon fixade allt från fantastiska resor till tråkiga ISO och Svanar. När Mona berättade att hon skulle börja en ny karriär som Begravningsentrepenör trillade jag nästan av stolen.
För några veckor sedan var maken och jag hemma hos Mona och Kurt på middag. Och efteråt tänkte jag att om man nu måste bli begravd en gång så kan ingen vara bättre än Mona att fixa detta.
Cecilia, som fick jobbet för att hon gjort en så häftig ansökan. När det var dags att ersätta Mona ordnade jag en sorts audition. Ja flera år före Clarion och dom andra. Ca 25 personer vars ansökningshandlingar låg bäst till samlades en dag på Bergendal och fick ta del av en lång monolog där jag berättade om Bergendal och mina krav. Och sen kom Mona och berättade om sitt jobb och så gjorde vi en rundvisning.
Vem skulle man nu välja av alla dessa duktiga välutbildade personer. Jo Cecilia förstås som gjort en jättefin ansökan i form av en bok och som skojade och travesterade på sitt efternamn. Som var en ung nyutbildad civilekonom och som verkligen visade sig ha annamat tänkesättet att inget är omöjligt och som var beredd att anta alla de utmaningar som jag presenterat på auditionen.
Cecilia träffar jag riktigt ofta. Och stolt ser jag på hur hon på sin nya arbetsplats som platschef förvandlat en olönsam och inkrökt anläggning till en lönsam och attraktiv mötesplats.

Ja, kära flickor. Tack för att jag fick jobba med er och ni ska veta att det är en stor glädje för mig att vi träffas då och då och fortfarande har utbyte av varandra.

Anapurna väntar och gör Pensionista lite skakis.

Så vackertPensionista bävar lite inför Nepalresan och undrar om hon tagit sig snö över huvudet?

Ser ni bergen i fjärran?! Så vackert, så stort, så lockande, så häftigt, så utmanande och så allt.
Ser ni den blommande rhododendronbusken, så rosa, så röd så stor?!
Om sex veckor är jag där. Tar på mig min lilla dagryggsäck fylld med energigivande russin och nötter, vattenflaska och klädombyte, värktabletter och pannlampa.
På en lång rad ser jag våra sherpor hur de lastar vårt bagage på sina starka ryggar och sen slinker rakt uppåt medan Pensionista et al stönar och stånkar oss uppför berget.
Step by step, steg för steg.
Jag känner redan nu lättnaden när man får sitta ner och ta av ryggan och kängorna, räta på kroppen och dricka en kopp te.
 Men inte känna efter- inte förrän det är dags att krypa in i det iskalla lilla tehus
som vi ska övernatta i den natten. Och sen bävar jag för toabesöken på ståtoa mitt i natten med pannlampa för att ha händerna fria.
Vakna ledbruten nästa dag, komma igång, dricka te, få på sig kängorna, vandra iväg - uppåt och uppåt.
Och så klarnar det över himlen, skyarna lyfter och där, där ser man Anapurnas och Mount Everests
snöklädda toppar och då sträcker man på sig och njuter av stillheten, storheten i berget och förstår varför man givit sig iväg på detta lilla äventyr.

Just nu gäller akupunktur för att min arma kropp ska vara riktigt fit inför resan.
Jag småtränar och försöker räkna ut hur många steg 1350 höjdmeter över 10 kilometer är.
Det kommer nog att ta ett par dagar om iinte någon matamatiker i läsekretsen vill vara vänlig att berätta det för mig.

Fortsättning följer....

Pensionista uppfyller ungdomsdröm och reser till Kathmandu

Dags att utmana sig själv tänkte Pensionista!
En grådaskig novemberdag vågade sig Pensionista äntligen på att göra allvar av en gammal ungdomsdröm och stegade in på Världens Resor och bokade en vandringsresa till Nepal.
Äntligen skulle Pensionista få se Himalayas 8000 meterstoppar
och vandra i Anapurnamassivet.

Men det är nog bäst att hålla detta hemligt tänkte Pensionista. Tänk om det slutar med att jag inte mäktar med detta projekt. En vandring i Himalaya. snart 67 och nyopererad rygg och fot. Men i kanonform när bokningen gjordes. Så nu gäller det att hålla i.

Nu skulle det bli pulsträing. Till julklapp fick Pensionista pulsklocka och bröstband av maken, som med en viss häpenhet konstaterade att det verkligen var allvar med promenaden i Nepal.
Sonen J kom med goda träningsråd typ träna uthållighet. Det gäller att stå ut länge. Träna jämnt och lugnt och länge. Puls runt 60-70% av din maxpuls. Jahaja tänkte jag och satte igång.

Först blev det en riktigt lång tur runt stan. I 2 timmar och 38 minuter marscherade jag från Vasastan över Norrmalm genom Gamla Stan och runt på Söder. Jag gick så fort jag någonsin orkade och när jag så småningom gick uppför Västerbron var jag spyfärdig och lite förvirrad. I Rålambshovsparken gick jag lite vilse men hamnade sen vid Fridhemsplan och därifrån var det inte så långt hem till Lunden. Det var kolsvart ute och kallt och fötterna värkte och näsan rann. Men jag höll ut!
Stegräknaren pekade mot 1,4 mil.

Och så här fortgick det. Träna, träna, träna - men till slut tog det stopp. Efter ett femdubbelt pass på Itrim sade kroppen ifrån och nu är jag övertränad och det är dags för NAPRAPATEN igen.
Ja, så nu är det bara att vila och hoppas på att överleva den dag i Anapurna när vi ska gå 1350 höjdmeter. Det är ruskigt mycket.

Den 17 mars bär det av. Flyg till Doha och sen Katmandhu. Där stannar vi ett par dagar för att känna av höjden och då ska vi besöka stupor och världsarv. Det finns 7 världsarv i Katmandhudalen.
Sen bär det av till Anapurnamassivet i Himalya. Här finns fler toppar över 8000 meter.
Vi ska gå några tusen meter därunder men ska få se Mount Everest från de mindre toppar där vi befinner oss ca 3200 meter ö.h.Utrustade med sovsäck och i väglöst land travar vi på upp och ner och i bergen. Vi sover i thehus i byar, som Gud glömde, och på nätterna blir det kallt och på dagarna varmt.
När vandringen är över har jag passerat platser som Ghorephani, Tapadani, Gandruk, floden Birethani
och massor med rhododendron, som ska blomma som allra vackrast idalgångarna.

Sen blir det nya platser i södra Nepal där det finns tiger och noshörning och lite annat vilt. (Jag har redan sett en tiger i det vilda i Indien). Däremot har jag inte sett Buddhas födelseplats i Lumbini, men någon gång i mars har gjort det också.
I Chitwan blir det sen olidligt varmt, men där vandrar vi inte utan rider på elefant och paddlar trästock. Vem längtar inte att få se en bandvingad näshornsfågel? Det finns 450 fågelarter i Chitwan.

Den 18 dagen blir det hemresa, då är påsken redan över och det blir dags att besöka stugan i Sörmland som stått nedisad under vintern.

fortsättning följer...

PS Jag har fina bilder men något fel har det blivit så jag återkommer när jag tagit egna!