Pensionista målar i Aguimes

 Pensionista har varit upptagen med att bli konstnär!

Pensionista fick en gåva hon inte trodde hon ville ha. En målarkurs.
Inte sedan hon la ner penseln och pennan och kastade vattenfärgsskrinet med sina felblandade brunfärgade rundlar har hon hållit i en pensel. Då var hon 12 år.
Men nu skulle det bli av trots allt. Min vän R var helt övertygad om att jag skulle tycka att det skulle bli roligt och han sa att alla kunde lära sig måla. Alla utom jag, tänkte Pensionista!

Men, man kunde väl i alla fall ta den målande maken i hampan och åka en vecka till Gran Canaria bara för att få det gjort.
Lite förberedelser krävdes redan på hemmaplan. Inköp av nybörjarkit, oljefärger, penslar, palett och dukar. Och så en fin målarrock, så att man åtminstone skulle känna sig lite snygg. Men i samband med inköpen började det pirra i målarnerven. Nu kände jag att detta skulle bli riktigt spännande och tänk om jag skulle kunna skapa någonting.
7 målare, en Pensionista och en målarfröken möttes en tidig morgon på Arlanda för avfärd mot Gran Canaria och dess gamla huvudstad i bergen Auguimes.
Flygresan gick bra förutom att vi på vår rad var tvugna att byta rad med de ungar som från början satt bakom oss och ägnade tiden åt att skrika i våra öron och sparka oss i ryggen. Så får inte 5-6 åringar bete sig.
I Aguimes, en mycket vacker men nästan sönderrenoverad liten stad, möttes vi av N, som sen tog hand om smått och gott under hela resan. N är konstnär men borde egentligen jobba med service, en jättebra kille. Där var också min vän R som jobbar för ett kulturutbyte mellan Aguimes och Edsviks Konsthall.
Maken och jag inkvarterades furstligt i det gamla Rådhuset i rådhussalen. Minst fem meter i takhöjd och vackra trägolv och stora takbjälkar. Det var svinkallt! Omöjligt att värma upp sådana volymer.
Men sköna filtar virades runt kroppen och så bar det ner under täcket. På dagarna sken solen och om vi ville kunde vi sitta och mysa i den på våra tre paradbalkonger mot gatan!
Men se då ville vi måla, måla, måla. Stå i den lilla lösningsmedelstinkande ateljen och försöka rita ett träd eller en buske och sen måla den. Det var ett helsike men ett roligt sådant. Jag njöt i fulla drag och ville knappt pausa eller gå ut i landskapet i solen. Det var så avkopplande och skönt att bara stå där och försöka och försöka igen. Färgblandning var extremt svårt och eftersom nybörjarkittet endast innehöll 6 färger plus vitt, tänkte sig den som satt ihop detta att nybörjaren måste starta från grunden med att blanda. Mina färger blev mest mörkt bruna eller mörkt bruna eller lite ljusare grönbruna.
Men jag målade på och ändrade motiven efter färgerna. En bild som var någorlunda ljus från början förvandlade jag snabbt till ett mörkbrunt ökenlandskap.
Vår fröken A var en tålmodig person. Hon försökte se något positivt i det mesta. Jag tror att hon i stället för att sova på nätterna satt på rummet och övade på superlativer. Hon hade positiva ord över till alla. Men ledde oss ändå framåt med varlig hand.
Alla målarkamrater var trevliga och mysiga och målade hela tiden.Inget bus här inte.
På kvällarna åt vi middag i Kamelstallet och maten kunde ha varit bättre men frukosten var riktigt bra.

Vi gjorde en utflykt till en vacker dal där mandelträden nästan blommade och satt där satt jag och maken och målade under ett träd och käkade apelsiner. Häftigt!

Är detta mandelträd?

Vi var också i Las Palmas, den nuvarande huvudstaden, och den förvånade genom att ha en underbar gammal stadskärna som tom är ett världsarv. Så det finns mycket annat på denna ö, förutom Maspalomas, Playa Ingles och allt vad det nu kan heta dessa heta turistplatser.

Varje eftermiddag var det visning och stor uppställning över vad vi åstadkommit under dagen. Det var jätteroligt och jag var glad hela tiden för att jag överhuvudtaget gjort något. Sista dagen var det stor vernissage, som faktiskt uppmärksammades av kulturborgarrådet i Augimes och pressen var också där!
Ja, vad ska man inte vara med om som Pensionista!