En hyllning till Pensionistas flickor

På internationella kvinnodagen tänker Pensionista på sina flickor.
Idag den 8 mars tänker Pensionista med stolthet på sina flickor.
Flickor som kanske inte ens vet om att de är mina. Men se det nu bara symboliskt.

Redan i slutet på 80-talet började Pensionista att samla på flickor. Det gick långsamt. Att få ihop 4 stycken tog omkring 20 år. Javisst- tänker jag på de underbara tjejer som var mina närmaste under mina 23 år på Bergendal. Anna, Charlotte, Mona och Cissi. Så lika ni var och ändå så olika.
Anna, en trygg värmländska kom till mig nästan direkt efter studenten.Hon började som extra  i serveringen. Konstigt nog kunde hon allt och lite till. Innan hon, fortfarande mycket ung, gick vidare till nya framgångsrika karriärer inom SAS hann hon avancera till chef för receptionen på Bergendal.
Charlotte, ett yrväder som drog in, nästan direkt från att ha jobbat i Sankt Petersburg med att försöka lära ryssar service. Om ni kära läsare någon gång varit i Sovjet under 70-80-eller 90-talet, så förstår ni nog hur svårt det jobbet var. När hon nu som 27-åring satt mitt emot mig på kontoret och jag berättade för henne att hon var utvald till jobbet som min assistent med ansvar bland annat för receptionen, rodnade hon och titta ner. Jo det var en sak, sa hon. Äh Jag är gravid. Du behöver inte anställa mig  Ursäkta och förlåt.
 Visst blev jag paff. Det blir man ju när den utvalda inte beter sig som man tänkt sig. Nej då får man
 själv tänka om i stället. Och visst var det klokt som maken sa "det är livet, om det inte varit nu så blir det sen". Charlotte anställdes utan att behöva anlita diskrimineringsombudsmannen.
Häromdagen besökte jag Charlottet på hennes jobb. Vice VD minsann på en fin konferensanläggning. Ja, då blev jag stolt.
Mona. Nu var det dags för en lite mognare kvinna. Många sökte  jobbet som min assistent med inriktning på ordning och reda och marknadsföring. Alltid lika vänlig, inkännande och humoristisk med en stillsam auktoritet tog hon sin plats på Bergendal. Mona skapade värme var hon gick och hon fixade allt från fantastiska resor till tråkiga ISO och Svanar. När Mona berättade att hon skulle börja en ny karriär som Begravningsentrepenör trillade jag nästan av stolen.
För några veckor sedan var maken och jag hemma hos Mona och Kurt på middag. Och efteråt tänkte jag att om man nu måste bli begravd en gång så kan ingen vara bättre än Mona att fixa detta.
Cecilia, som fick jobbet för att hon gjort en så häftig ansökan. När det var dags att ersätta Mona ordnade jag en sorts audition. Ja flera år före Clarion och dom andra. Ca 25 personer vars ansökningshandlingar låg bäst till samlades en dag på Bergendal och fick ta del av en lång monolog där jag berättade om Bergendal och mina krav. Och sen kom Mona och berättade om sitt jobb och så gjorde vi en rundvisning.
Vem skulle man nu välja av alla dessa duktiga välutbildade personer. Jo Cecilia förstås som gjort en jättefin ansökan i form av en bok och som skojade och travesterade på sitt efternamn. Som var en ung nyutbildad civilekonom och som verkligen visade sig ha annamat tänkesättet att inget är omöjligt och som var beredd att anta alla de utmaningar som jag presenterat på auditionen.
Cecilia träffar jag riktigt ofta. Och stolt ser jag på hur hon på sin nya arbetsplats som platschef förvandlat en olönsam och inkrökt anläggning till en lönsam och attraktiv mötesplats.

Ja, kära flickor. Tack för att jag fick jobba med er och ni ska veta att det är en stor glädje för mig att vi träffas då och då och fortfarande har utbyte av varandra.