Bob Dylan kraxar på Globen

Pensionista lyssnar på Dylankrax och njuter av godingen Mark Knopler

Som pensionär har man tid att gå på lite fler konserter tänkte Pensionista när sommaren stod i full blom.
Till hösten ska det nog bli en hel del, tänkte Pensionista och kände sig väldigt nöjd med att nu minsann kunde man planera saker långt i förväg.
Jag satsar på att gå igenom Ticnets lista tänkte jag och satte igång.
Och i precis det ögonblicket dök det upp ett förslag till konsert med the greatest-  med Bob med Bob Dylan.
Yes, här har vi det, tänkte jag och mindes en annan sommar för över 40 år sedan. En sommar i New York
som kom att präglas av en festival som kom att bli så kult så att det känns nästan overkligt att ha varit där. Woodstock sommaren 1969. Dylan var visserligen inte där, trots att man hade förlagt festivalen nära hans hem.
Han åkte i stället iväg till England och Isle of Wight för att delta där.
Men som ni alla vet är ingenting för tidigt och ingenting för sent, så nu skulle det bli av att ta sig en titt på
"idolen".
Två biljetter hade jag. Jag skulle överraska maken med den ena. Maken är ju som pensionistas läsekrets känner till för tillfället justerad, så det var inte hans grej att sitta i Globen och lyssna på en gammal legend.
Detta kom jag inte på förrän ett par veckor före Dagen D (som i Dylan).
Och sen gick det några dagar till och då kom jag på att jag har en vän, som brukar gå på konserter av alla de slag och som säkert inte hade någon biljett till Dylan.
Min vän M bokade in sig och så var det kirrat.
Efter en bit mat och lite rödtjut (typiskt 60-talsuttryck) på Tapasbar i Gamla Stan bar det av till Globen.
Det var nu jag skulle berätta för M att vi inte hade platser bredvid varann. Jag låtsades först att jag glömt biljetterna, så när det bara handlade om att vi nte hade platser bredvid varann, så sa M att det var helt OK.
När vi lite försenade smög in på Globen var Mark Knopler redan på scenen. Det var så skönt att slå sig ner och bara njuta av hans och bandets suveräna musik. Mark Knopler som i stället för förband fick presentera sig som Special Guest. En mycket special sådan som i mina öron var 10-falt bättre att lyssna till än Mr Bob himself.
Ja jag måste säga att jag var helt trollbunden, särksilt av de gamle Dire låtarna.
Sen var det paus och nu steg spänningen. M och jag tog en promenad runt ikring Globen och utbytte tankar om vad som hittills varit. Stackars M berättade att hon satt bredvid en galning som trodde att det var han som var trummis, men det är väl bara att stå ut sa M.
Så var det då dags för Mr Bob Dylan. Plötsligt står en svart  pinne med hatt på scen. Det måste vara Dylan, tänker jag och förbannar att våra platser på A läktaren ingång 21 är alldeles för långt borta för att man ska kunna se så mycket mer av honom. Då upphäver han sin röst och en rysning går genom kroppen och det skär i öronen.
Vad var det, tänker jag förskräckt men inser snart att det är Den Stores röst. Och så fortsätter det nästan hela tiden. Då och då lyckas han få fram något som liknar en ton, men  mer är det inte. Dessutom plockar han och rotar i sina låtar så de är i princip oigenkännliga. Men bandet, hans fantastiska fivestar band, kompenserar allt och gör ändå föreställningen någorlunda njutbar och prisvärd. Men den svarta pinnen med hatt imponerar inte och fast Globen är fullsatt blir det inga applådåskor. Och inte bara det, man reser sig upp och går.
M och jag håller oss kvar men vi är nog båda glada att Mr Bob Dylan inte har för vana att ge något extranummer.
Scenen släcks ner snabbt och så är han borta.
Två kvällar tidigare uppträdde Rihanna på Globen. Den publiken glödde nog mer men där var det nog inte så många silverrävar heller.