Pensionistas hundar



Det här är Yakki

Min bästa vän

     Pensionista har nästan alltid haft hund. Min första hund fick jag när jag var nio och det var en Lakelandterrier vid namn Tuff. Tuff var också min bästa vän under många år och det känns konstigt att det var mer än 50 år sen ha kom in i mitt liv. Jag minns det som igår när mamma och pappa kom hem med honom, en liten valpis som knappt syntes där han låg i mammas väldiga bisampäls. Jag skrek rakt ut och skrämde den stackaren så det tog lång, lång tid innan han tyckte att jag var hans nästa vän.

Nästa hund inköptes när jag bodde i New York på 60-talet."Vad tar ni för valpen där i fönstret".. var en slagdänga på 50-talet. den var svår att förstå eftersom vi i Sverige inte hade valpar till salu i skyltfönster.
Men det hade dom i New York! Och där nästan granne med mig på 34th Street satt en söt litet Yorkshireterriervalp och tittade på mig med ledsna ögon, när jag om morgnarna ilade till mitt PR-jobb på Madison Ave.
En dag när jag utmattad kom hem efter en hård dag i reklamens underbara värld, klev jag rakt in i butiken och köpte hunden rätt upp och ner. Det var den minsta hund jag nånsin sett och som vuxen vägde hon inte mer än en och en halv liter mjölk. Så långt innan nutida partyprinsessor bar jag runt på en liten yorkshire vid namn Smulan i handväskan.
Efter ett drygt år var det dags att flytta tillbaks till Stockholm. Smulan skulle med och smugglas in i Sverige. Ingen karantän på 6 månader var aktuell. En väska inköptes , Smulan drogades milt och jag och min kompis V steg ombord på planet till Stockholm. V och jag var för tillfället hippies och hade stora yviga, broderade skinnvästar och bandanna. På tullen i Arlanda tyckte man tydligen att det såg skumt ut så vi beordrades fram för att visa upp vad vi hade i handbagaget. Det var ett förfärligt ögonblick när tullaren drog upp blixtläset i väskan och en yrvaken Smulan tittade upp på oss.
Snälla, snälla det är bara en liten valp sa jag fast hon nu var vuxen, men det förstod inte tullaren.
Ett ögonblick möttes våra ögon, och ljuv musik uppstod inte, men han sa "Stick iväg men fort!"
V och jag rusade ut med Smulan i väskan och så var den saken kirrad. (Brottet är preskiberat)
Smulan blev 11 år och dog av hjärtfel.

Sen dröjde det några år innan det blev dags för Ruff, en sur Welsh Corgi som jag verkligen älskade trots att han var egensinnig och gärna nafsade efter småbarn. Ruff blev gårdshund på Bergendal
och där gick han runt och mådde gott i fjorton år. Oftast satt han på gårdsplanen, så att bussarna med kursdeltagarna fick stanna och försöka få honom ur vägen. Ibland smet han i föreläsningslokalerna
där han tiggde konferensgodis och kakor vid fikastunderna. Men roligast var det när vi hade ett
veckolångt besök av FNs generalsekreterare Kaffepannan. Ruff smet då upp i hans rum en trappa upp i en av flyglarna. Annans livvakter tyckte inte att det var en bra idé och försökte locka ner honom.
Jag var inte på plats, men en snabbtänkt receptionist tog en choklakaka från kiosken, la en chokladbit på varje trappsteg och lockade på så sätt ner Ruff under jubel av livvakter och Annan.
Med Ruff måste jag ha vandrat oräkneliga mil runt Sollentuna och när han 14 gammal inte vile gå längre var det med en stor sorg som vi, maken och jag, beslöt att avliva honom en trist novemberdag.

Sen skulle vi inte ha några fler hundar!

Men efter några år så var det dags igen och så kom vår bästa vän Yakki in i familjen.
En Shiba, född utomhus i en hundgård vid Vättern. En klimattuffing men en väldigt delikat flicka.
Om Yakki ska jag berätta en annan gång.

PS Jag är mycket stolt över att jag nu lärt mig lägga in en bild. Tack Valentina!