Pensionista i svampskogen

Pensionista i svampskogen
Efter att inte ha försökt plocka svamp den senaste 25 åren, på grund av ett flertal misslyckanden, bestämmer sig Pensionista för att göra nya försök. Grannarna i Sjöhagen försvinner ut med svampkorg och stövlar och kommer tillbaka med korgar som dignar av skogens läckerheter. Avundsjukt har jag studerat dom och låtsats som att jag inte bryr mig särskilt mycket.
Kantareller har aldrig förgiftat någon, tänker jag och känner mig helt säker på hur de ser ut. För säkerhets skull kastar jag ett getöga (konstigt uttryck) i min nyinköpta svampbok och sen drar jag på mig stövlarna,  tar en plastpåse, som jag gömmer i fickan och ger mig ut i den villande skogen. Vid min sida min trogna Yakki, som inte letar kantareller utan tycks finna största nöje i att hitta något härligt bajs att rulla sig i.
I början ser jag inga svampar alls men efter ett tag har jag ställt in mina svampögon och då ser jag en del olika sorter men de ser alla farliga ut, och tillhör säkert släkten som kremlor, soppar eller skivlingar. Alla dessa anses ätliga men har alltid en annan svamp som liknar dem och som är mycket giftiga. Typ spindelskivling, giftkremla och dödssopp. Så min spaning efter kantarellerna går vidare.
Plötsligt breder en gul matta ut sig framför mina fötter. Mitt på stigen. De bara står där. De ser ut som småsyskon till Kalle Kantarell. Och då menar jag små syskon. Många är dom , men inte plockbara. Nåväl jag har ett ställe! Det ska nu bevakas. Jag är helt uppjagad och vandrar
hemåt med Yakki vid min sida. Idag har hon hittat ett extremt stinkande bajs och ser mäkta glad och stolt ut. Och fast hon hatar att bada kopplar hennes hundhjärna inte ihop detta rulla sig i skit beteende med det förhatliga badet. Och trot den som vill en ny gul små kantarellmatta ligger framför mig igen. Nu har jag två ställen att ta hand om.
Väl tillbaka i Sjöhagen kan jag inte låta bli att lite nonchigt fråga grannarna hur lång tid det tar för kantareller att bli vuxna. Tja om det regnar ordenligt och dom börjar titta upp så får du nog räkna med minst en dryg vecka. Herre Gud tänker jag, hur ska jag kunna vakta dessa kantareller så länge.
Då säger grannfrun "har du varit på stigen borta vid  Lennarts kohage"?
Rodnande förnekar jag detta, samtidigt inser jag att min kantarelldröm håller på att gå om intet.
Förbaskat också, jag sjunker ihop och har svårtt att hålla masken.
Då fortsätter hon lite med armbågen men med dom förlösande orden, "ja dom kan du gärna ta", vi reser hem till Stockholm i morgon och kommer tillbaka först om 14 dagar.

Till sist ett par ord om andra typer av svampar. Tex nagelsvamp och fotsvamp. Båda var lätta att få när jag fjällvandrade från Saltoloukkta till Kebnekajse. Och svåra att bli av med. Eller penicillium notatum, som vi säkert alla fått för mycket av i sprut eller tablettform, så fort ett litet örsprång dykt upp.
Och så har vi Penicillium Roqueforti och Camenberti (de heter faktiskt så) som ger oss goda ostar.
För att inte tala om den kära Botrytisen och andra jästsvampar, som ger oss öl, vin och bröd.
Det finns flera, men det får bli en annan gång.

Till sist plocka gärna vita toppiga svampar med skivor undertill, men OBS ät dem inte.

En sista sak bara: snart ska jag lära mig att lägga in bilder