Från Helvetet till himlen!

Osspedale dell Diablo eller Helvetssjukhuset
Ambulansen vaggade iväg genom Venedig och över bron in till Mestre. En mycket revlig ambulansläkare, som kunde bra engelska, gjorde att vi trodde att nu kommer allt i bra.
Sjukhuset vi åkte till hette Osspedale dell Angelo. Det lät bra Änglarnas Sjukhus.
Ganska snart tornade en vacker glasbyggnad upp sig framför oss. Det här ser bra ut tänkte jag.
Väl inne på Akuten, var det ett himla liv. Hur mycket folk som helst och en elak pistolbeväpnad vakt,
som likt en liten Mussolini dompterade alla därinne. Och där kom vi in med resväskor och handbagage.
Det tyckte inte vakten om och han tvingade mig och ambulanskillarna att flytta runt dessa in absurdum.
Röntgen och allt runt denna gick bra. En och annan vänlig läkare kunde lite engelska och förklarade att maken fått en fraktur på kotan Lumbal1. En kotkompression led han också av. Och han hade djävulusiskt ont.
Vad skulle nu göras? Vi hade redan förstått att ursprungsidén att resa hem samma dag låg långt borta.
När min hjärna började fungera klart kom jag på att vi ju var försäkrade och jag tittade på mitt kort och där fanns numret till SOS International. Jag ringde upp och från det ögonblicket kändes många saker mycket bättre. Var inte orolig, sa de. Nu tar vi över och det gjorde de. De tog kontakt med sjukhuset och berättade hur SOS fungerar och att de skulle hålla kontakten med ansvarig läkare. De bokade bort våra biljetter och bokade och betalade hotellrum till mig. På sjukhuset såg man bekymrade ut. Vad skulle man göra med maken.
Jo, man kom på att han skulle packas in i en förfärlig väst/gördel/tortyrredskap. Med en sådan skulle han kunna åka hem snarast.
Problemet var att alla korsett-tillverkare hade gjort helg. OK, efter förnya kontakt med SOS beslöts att han skulle få stanna på Breve Observatione Intensiva. Det måste vara den värsta avdelningen på sjukhuset. Här var alla extremt otrevliga, läkare, sköterskor och vårdare. Och också alla skift.
Vi blev kvar i fem dagar och var totalt utlämnade och ovälkomna och flera gånger sa de att vi inte skulle få stanna. En gång stack en sköterska ett papper i handen på mig och när jag bläddrat igenom det såg jag att de skrivit ut maken. Han hade ännu inte kunnat sitta eller varit uppe. Papprena överlämnades utan en blick eller ett ord.
SOS kom återigen till hjälp. En läkare där som talade italienska lyckades få maken inskriven igen.
Tills sist kom hjälpen i form av en sjuksköterska från Stockholm. Den elaka vakten gjorde sitt bästa för att hindra denna ängel från att komma in i helvetet. Till sist klampade hon in och förberedelserna för hemresan kunde äntligen börja.
Jag behöver knappast berätta att när maken bars ut på båren var det ingen som hjälpte till eller sa ett ord. Stackars människor. Hur kan en arbetsplats förvandlas till ett sånt helvete.

Jag kan inte nog prisa SOS International. Med lungn och precision lyckades de ta hand om både maken och mig. Och vilken lyx att ha en sjuksköterska med på den långa och jobbiga transporten hem till Sverige.

När vi var på väg till flygplatsen Marco Polo fick ambulansen punktering!!?
Hela däcket åt helsike. Lugn sa ambulansföraren, vi hinner. Men jag var inte lugn, jag bara måste hem.
En polisbil dök upp och jag bad dem köra mig till flyget. Maken och syster fick ta hand om varandra.
Men poliserna var jättehyggliga. De kontaktade Marco Polo och talade om att vi skulle bli sena.
När däcket väl var lagat blev det BLÅljus rakt ut på plattan. Så eskorterade de mig med passen till
Lufthansas Guldincheckning och tillbaks ut på plattan. Allt gick på ett par minuter.
Men en sak till skulle hända. När båren skulle tas ombord gick det inte att svänga runt den där bak i köket. Så kapten och styrman fick komma ut och montera ner den bakre toaletten. Det enda som kan hända nu är att vi störtar, tänkte jag och slog mig ner bredvid båren. Men allt gick bra.
Från Arlanda åkte maken och syster direkt till Sankt Göran och på mig väntade en limosine för hemtransport. Allt fixat av SOS International.
När maken checkat in på Sankt Göran lär han ha utbrustit: Detta är himmelriket.
I skrivande stund omvårdas maken på Bromma Rehabsjukhus. Om en vecka är han hemma.
Nu avslutas reseskildringen från MSC Magnifica. Pensionista återkommer med nya reflexioner!